Som det brukar vara...

Idag är det onsdag igen. Jag har aldrig riktigt gillat de dagarna. Det är mitt i veckan och vardagslivet är i full gång. Dock längtar man så sjukt mycket efter helgen, så man skulle kunna se det som att man ju faktiskt har något att se fram emot. 

Sängen är otroligt kall nu och jag ser inte mycket ljus. Delvis för att det är nedsläckt, delvis för att jag inte har några glasögon. Men också för att det vilar litet mörker hos mig. Jag blir inte riktigt av med det och kanske är det för att det är onsdag. Kanske beror det på något helt annat. 

Jag känner att Hjärnkontoret skulle behöva stängas ned ett tag. Samtidigt som jag älskar att grubbla och fundera på allt och inget, hatar jag det av hela mitt hjärta. Smärtan som sätter sig i bröstet när jag inser vad som händer i mitt liv. Smärtan som är stundvis oumbärlig. 

Jag hatar att somna och jag hatar att vakna. Det är ju bara jättedumt att känna så, men vad gör man då?

Inte alltid som det brukar vara - godnatt 

Mitt hjärta är en bomb stämmer in på mig så sjukt mycket just nu och det kan även vara det albumet som går mest just nu. Mitt hjärta är en bomb med Looptroop rockers kan vara det grymmaste albumet på länge. Looptroop och promoe är det som dunkar i mina öron just nu såfort jag har tid att lyssna på musik. Musiken får mig att tänka på annat och drömma en stund. Dock satte även denna musik käppar i hjulet på mitt psyk-rehab idag.

Tanken som slog mig idag, när jag satt på bussen från vårdcentralen, var att jag lyssnar på den här musiken för att den inte ska påminna om det som har varit. Att det är någonslags väg bort från allt det som gör så ont hela dagarna. Kanske är det så, kanske är det så att musiken gör mig nöjd i själen en sekund. Den här musiken påminner dock om annat som har gjort ont, sånt som faktiskt är bortom smärta nuförtiden. Kanske inte alltid. Men mitt huvud är ett enda stort virrvarr samtidigt som mitt hjärta fan ÄR en tickande bomb - Vad håller jag på med?

Jag vill måla allt det gråa,
Jag vill måla universum
Jag vill måla solens strålar
Låt mig bara blunda en stund

Däremot så känns det ibland som att min kreativa sida har dött lite. Jag försöker spela gitarr men för några veckor sedan kändes det lockande att skriva eget och hitta på nya melodier. Nu vill jag bara spela sånt jag kan, om och om igen. Sen slutar jag efter en halvtimme och tycker det är lite tråkigt. Jag kan det ju redan...

Jag hade planer på att göra tavlor till sovrummet, men det rann liksom också bara ut i sanden. Mina nattduksbord skulle ha målats om, jag köpte färg, men jag målade dem aldrig. Ah, det är sådant jag tänker ta tag i till helgen. Jag har en ganska intressant idé till tavlorna som ska sitta i sovrummet. Så svart vattenlöslig hobbyfärg måste jag köpa i helgen! Kanske postar en bild eller två på mina nygamla lägenhet.

Ah juste, det har jag ju gjort också. Lagt in intresseanmälningar på lägenheter. Både i Örebro och i Kumla. Ska jag fortsätta att jobba i kumla måste jag ju nästan bo där? Eventuellt iallafall med gångavstång till centralstationen.


                                  Livet som fisk - Precis som det brukar vara - Godnatt!

Idag var en tung dag. Inte för att något egentligen varit extra jobbigt sådär specifikt, men allt kändes lite tyngre bara. Det var tungt att gå, stå och sitta och jag kände mig aldrig riktigt sådär glad som jag har kunnat göra. Kanske var det en av de dagarna som är sådana bara.

Jag har funderat mycket idag. Jag har funderat på vad jag egentligen håller på med, jag har tvivlat på mig själv. Eftersom jag har tvivlat på mig själv så har det antagligen varit anledningen till att det har varit jobbigt idag. Jag har funderat på specifika ord som jag inte vet om jag kommer kunna använda igen. Ni vet kanske några av dem. Jag tänker inte skriva dem här. Men det är bland annat det där ordet man har ropat säkert en miljon gånger innan maten var klar eller när man ville ha hjälp med något. Det känns inte bra att tänka så. Det gör ont. Ont så ont ända in i själen. Det gör ont att veta att de orden aldrig kommer ha samma mening igen.

Ord för mig är viktigt. Det är väldigt viktigt att kunna säga vad man känner, tycker och tänker. Det är viktigt att personer i ens omgivning får en liten glimt in i själen. Hur ska man annars kunna lära känna en människa på riktigt? Ändå fast jag tycker att ord är kanske det viktigaste i livet är det nog bara en person som vet ALLT om mig och som trots detta aldrig har dömt mig. Inte en endaste gång. Hon är den som låter mig lära av mina misstag, gråta över mina beslut och slå knytnävar i tegelväggar utan att hon tycker att jag är det minsta korkad.

Ord för mig låter mig vara den jag är, ord låter mig vara ledsen, glad och arg. Ord har även så väldigt olika betydelse. Ta bara det enormt stora ordet älska. Man kan älska någon man vill spendera resten av sitt liv med, man kan älska en vän, man kan älska sina föräldrar. Men man kan också älska mat, musik, spel, tyger, möbler... ja allt egentligen. Fast när har ordet älska störst betydelse?

 

Inte förens då tror jag att man inser hur stort ordet är. Då tror jag att man förstår den enorma innebörden av det där ordet som man sagt så sjukt många gånger utan att tänka efter.

Egentligen är det ganska konstigt att man kan förlora någon man älskar. Konstigt är det såklart inte om personen ifråga dör, men annars? Hur kan människor i ens liv som man älskat så högt bara försvinna utan kamp?

I frustrationens stund vill jag alltid försvara mig med; Men älskade jag verkligen? Men det är klart man har gjort. Man har känt den där brännande känslan i bröstkorgen efter man har sårat en person man älskar. Man har känt hjärtat skutta några extra gånger och man har känt lyckan sprida sig genom kroppen i någonslags symfoni när personen har bekräftat ens kärlek.

Att bekräfta någon man älskar...
Kan kanske vara snäppet efter vikten av kärlek och att älska. Utan bekräftelse i kärleken finns ingenting. Bekräftelselös kärlek bidrar till ångest som bidrar till olycka. Det spelar ju ingen roll om vilken slags kärlek det handlar om. Mamman som älskar sitt barn gör så att barnet älskar sin mor. Mamman älskar sitt barn för att barnet betyder så mycket för mamman att mamman ger barnet bekräftelse som gör så att barnet ger mamman bekräftelse för att få bekräftelse igen. Allt detta på grund av att de älskar varandra.

Lätta ord...
Det är lätt för vissa att säga "jag älskar dig". För mig krävs det ett helt hjärta och modet att vara förberedd på att någon möjligvis kommer att ha sönder ett hjärta. Modet att lämna en del av sig själv till någon.



                                   Det går inte alltid så bra, men det är som det brukar vara -  Godnatt!

Ja, det finns olika sorter av allt. Det finns olika sorters äpplen, olika sorters godis och så finns det olika sorters ångest också. Jag tror att man går igenom de allra flesta sorters av allt i livet. Men kanske främst alla olika sorters ångest. Ångest över att alltid ha ont i ett knä, ångest över en sjuk närastående och ångest över att det är mycket på jobbet. Det finns nog hundratals olika ångestkänslor.

Jag tror jag har gått igenom alla som existerar under sex gångna veckor. Ångesten över kalla och varma känslor, över ord, personer, handlingar och mat. Känslorna som uppstår när man kliver innanför dörren och tänker att allt kanske bara var en dröm och allt är som det var förut. Inget är som det var förut. Jag är en helt annan människa och jag har börjat inse att det tar tid att växa in i en ny person. Jag ställer mig frågorna dagligen; har jag gjort rätt? Tog jag rätt beslut?

Vissa dagar mår jag så sjukt bra och vissa dagar vill jag inte gå upp ur sängen. Vissa dagar gråter jag oavbrutet och vissa dagar skrattar jag så jag nästan kiknar. De allra flesta dagar är bra dagar och då får man ångest över det istället. Och varför är det så?

Det skulle kunna ha med att göra att jag som person är irriterande omtänksam. Jag vill inte såra någon, men i det här läget blev jag tvungen. Jag blev tvungen att ta ett större kliv än jag var redo för, bara för att få vara mig själv. Jag har mått sjukt dåligt över att känna att jag har velat vara mig själv, och hur sjukt är det? Jag och en god vän brukar prata om (och försöka övertyga varandra) hur viktigt det är och framförallt börjar bli att ta vara på sig själv och sitt eget liv. Hur viktigt det faktiskt är att få känna att man är sig själv och att det är okej att bry sig om sig själv. Hela mitt liv har jag kallat sådana människor för egoister. En egoist har varit en sådan som bara tänkt på sig själv, utan att reflektera över att det kan såra andra.

Visserligen reflekterar jag över mina val som egoist. Jag låter det även stundvis knäcka mig totalt. Men innerst inne så borde jag veta att Jag är viktigare för mig själv än någon annan. Hur ska jag kunna leva mitt liv om jag inte tycker om mitt liv?

Istället då har jag alltså valt att försummas och tryckas ner av andras åsikter om hur jag ska leva. Vem bestämmer hur jag ska leva? Hur kan man ens som egen person låta någon annan människa färga sitt eget liv på ett negativt sätt? När jag tänker efter är det inte riktigt klokt.

Så den här ångesten som man gått och burit på hela sitt liv, har alltså berott på att jag låtit andra färga mig? Ångesten har funnits där för att man har velat vara felfri, omtyckt och för att man har velat falla innanför ramen för vad som är en idealperson.

Jag är ingen idealperson. Eller så är det exakt det jag är. Mitt normperspektiv på en människa är en människa som vågar stå för sina åsikter, vill leva sitt eget liv men även ha en sund inställning till det mesta. Man vill inte såra människor i onödan, men jaget är ändå det som måste spela en stor roll. För om JAG inte finns, vad är då meningen med livet?

 

                                                               - Som det brukar vara. Godnatt!

Hej!

Jag vet inte varför jag fick sån lust att sätta mig och skriva ett inlägg i min blogg. Kanske beror det på att jag numera får skrivkramp av att skriva med blyertspenna, eller så beror det på att mina tysta ord inte hjälper längre. Så jag tror att jag ska börja skriva här. Det kommer garanterat inte vara någon som läser vad jag skriver, men det betyder inte alltid så mycket. Det är ruskigt kul att ha den här bloggen och ha möjligheten att kunna kolla tillbaka på den efter så många år. Jag brukar göra det emellanåt.

Vad menar jag med tysta ord då? Tjejen som alltid måste vara såå kryptisk. Mina tysta ord hamnar i en svart anteckningsbok som jag har i mitt nattduksbord. Mitt egna, som jag fått av min bror. Jag har fått två förövrigt. Nattduksborden står jämte min säng i mitt sovrum. Ja, allt är bara mitt nuförtiden. Lägenheten, köksbordet, pallen, sängen... ja ni förstår. Ja, du som läser förstår vad jag menar.

Idag skrev jag i min svarta anteckningsbok. Jag skrev om vad jag gjorde för 1, 2, 3, 4 och 5 år sedan. Just idag alltså. Det gjorde ont att se tillbaka på samtidigt som det känns bra att blicka framåt.

Idag är jag 25 år gammal. Eller är jag 25 år ung? Eller är jag bara helt enkelt 25 år? Behöver jag sätta prägel på vem jag är? Det enda jag vill vara är mig själv. Därför är jag ensam idag. Därför blev jag ståendes utan någonting överhuvudtaget. Därför blev jag lämnad.

Självklart är det mitt fel, det är mitt fel fast mitt rätt. Förstår du?

 

En tanke som slog mig idag när jag såg vad du gjorde (jag hade ju såklart glömt bort det) var att jag är faktiskt alltid glad för andras framgång. Jag kan ibland såklart bli avundsjuk på andras framgång, men någonstans har de allra flesta gjort sig förtjänt av sin egen framgång. Jag har det. Jag känner mig ganska nöjd med min framgång just nu.

Även om mycket som händer i mitt liv suger väldigt hårt just nu så kan jag ändå någonstans känna att jag är nöjd. Jag är nöjd med det lilla jag har. För i det lilla finns allt det stora. Förstår du?

 

Jag lämnar underlag för spekulationer. Jag ville bara öppna bloggen ikväll och kommer nog fortsätta skriva i den. Jag tänker inte out:a den tror jag men vem vet, kanske har jag någon trogen läsare kvar. Eller kanske någon som regelbundet är inne och kikar efter sissådär 2 år, haha.

 

 

Men det är som det brukar vara - Godnatt!