Du är garanterat en av dem som säger att det blir bra. Eller en av de jävlarna som säger att det ordnar sig. Ja, jag är antagligen en av dem jag med. Men det finns inget värre än att få de orden i ansiktet när man är ledsen.
Du kan nog vara en av dem som sköljer över andras problem med dina egna. En av dem som svarar (dock mer inlindat) jag har det jobbigare än dig, när man talar om att man är ledsen eller upprörd över något. Du kan mycket väl vara en av dem. Det finns inget värre än att få ett jamenjagdå? när man är ledsen.
Ibland får man lov att åsidosätta sig själv. Bara en stund. Tills det andra hjärtat är lättat. Oftast i uppgivna tider vill man bara ha en kram eller ett långt ögonblick. Oftast vill man inte ha en jämförelse av dina problem.
Det ordnar sig. Det kommer bli bra. Inom sinom tid kommer du glömma. Och vadfan vet du om det? I stunden av sorg finns det inget värde alls i de orden. Att finnas där betyder något. Att vara närvarande. Att lyssna. Det betyder.
Det som satt käppar i mina hjul är just det. Att jag aldrig "fått" känna. För... Det kommer ju ordna sig, det kommer bli bra. Ingen vet hur jag känner, tycker, mår eller bearbetar saker. Ingen kan heller säga till mina känslor eller upplevelser hur de ska te sig. Jag pratade med en god vän om hur olika människor värderar saker/känslor. Specifikt känslor. För mig är en känsla en verklighet. Något påtagligt, ömt och stort. När jag förlorar någon kommer det inte bara hux flux bli bra snart. Att förlora någon, oavsett hur, gör ont.
Får det inte göra ont? Får jag inte ha blåmärken på själen? Får jag inte ha tårar i ögonen? Jag uppmanar alla att tänka på detta. Jag uppmanar till att tillåta er själva må som ni mår och därefter känna vadfan ni än känner. Även mig själv.
Tillåt er själva att älska, hata, gråta skratta. Även om ni inte får.
Det är slut på normerande jävla skitsnack. Jag börjar leva nu.
I hopp om en förändring - som det brukar vara.
När jag åker mina bussar och tåg varenda dag så träffar jag väldigt mycket olika människor. Träffar var kanske att överdriva eftersom vi bor i Sverige. Men ok, jag ser väldigt mycket människor dagligen. Och det härliga med att vara fisk är ju att man, påstås det, är ängslig, väldigt känslosam och man bryr sig om andra människor och har mycket funderingar. Och det stämmer för mig.
Jag har nog alldeles för mycket funderingar. För när jag ser ett nytt ansikte på bussen börjar jag direkt tänka vem hen kan vara. Jag undrar vad de har för lycka i sina liv och likaså vilken olycka de har Jag skulle vilja fråga, men det kan man ju inte göra såklart. Som i morse när jag såg en tjej på bussen som torkade av lera från sina skosulor. Varför gjorde hon så? Det var mycket märkligt för mig. Men sen i samma tanke tänker jag att; varför tänkte jag så? Det är väl inte min ensak vad den okända tjejen på bussen gör med sina skosulor.
Sen funderar jag på vad du gör. Jag undrar om det går bra på jobbet, om du trivs i ditt hem och om du har nått dina mål i livet ännu. Tänker du på mig? Varenda dag undrar jag. Det bränner i min bröstkorg. Jag skyller på halsbränna och stress. Men egentligen undrar jag bara. Varenda. Jävla. Dag.
Nej, jag har inte försökt fråga. Det gör av någon anledning fortfarande så jävla ont. Är det för att jag snart fyller år kanske. Ytterligare en dag att ha ont. Igen. När tar dessa dagar slut? I höst någon gång. Jag vet till och med det exakta datumet.
Men nu är det ytterligare en jobbvecka att luta sig på. Det är tur att man har något att göra om dagarna iallafall. Tack o hej!
... - som det brukar vara!
...konstigt? När jag tittar ut på mitt vardagsrum ser det ut som en bild från en Ikea-katalog. Insåg just att jag får rysningar av att det ser ut så. 
Kanske inte en Ikea-katalog men det ser fejk ut. Tillochmed nerstökningen ser fejk ut.
Är det sån jag är? Är jag fejk? Jag har alltid sagt att jag inte trivs i min lägenhet, framförallt inte i vardagsrummet. Men varför har jag möblerat det såhär då? Det kanske är dags att börja fundera på en förändring jag vill kunna känna mig hemma nångång.
Jaja, gnäll gnäll. Nu ska jag gå och förbereda söndagsfrukost.
Fejk - som det brukar vara
Så sant som rubriken lyder. Eller? Motsatsen till hat borde vara kärlek. Kärlek rår man inte oftast för, kanske aldrig? Det måste ju vara människans mest idiotiska känsla förövrigt. Men hat... Varför finns ens det? Varför hatar vi varandra? Frågorna kommer radas upp här. Varför avskyr vissa människor andra människor så vansinnigt mycket? Det snackas skit bakom miljarders ryggar dagligen samtidigt som andra skjuter andra i huvudet. Och det beror på att...? Beror det på att den andra personen tycker annorlunda? Ser annorlunda ut? Tror på andra saker?
Vi MÅSTE sluta hata. Hatet leder dagligen till massmord, självmord, hedersmord, psykisk ohälsa och andra mord. Hat = mord, även om man inte alltid dör fysiskt.
Vi måste inte älska. Det säger jag till mig själv ibland. Det är inte obligatoriskt att älska men det är fan så mycket mer okej än att hata. Gör dig själv en tjänst och ta en titt på dig själv. Ingen är felfri och ingen har rätt att hata. Vi måste inte älska alla men hatet är så sjukt onödigt.
Med allt elände i världen så fortsätter vi alltså att hata framför att älska. Hör du hur sjukt det låter? Hatarna matar varandra med mer lögner och mer hat. Ta en titt på dig själv ikväll. Se om den där personen du hatar så jävla mycket förtjänar att dö. Eller förtjänar hen att leva ett lika kärleksfullt liv som du?
Att fundera på - som det brukar vara.
Hej.
Jag ska inleda med att säga att inlägget inte kommer handla om magsjuka. Fast kanske ändå. Men inte fysisk magsjuka. Såndär kräkig alltså.
Det är ett både negativt och positivt inlägg detta. Men jag börjar väl med att ynka mig. Jag känner mig låst. Fastspänd i någon slags evig spiral av nedgångar och uppgångar. Livet? Ja kanske det. Men jag känner att jag låter mig själv styras av andra. Igen. Fan, att man alltid halkar dit efter ett tag. Jag låter andras negativitet påverka mig väldigt mycket just nu och det gör mig inget gott.
Det eviga tjatet om misär och fördom gör mig illamående. Vem är det mest synd om egentligen? Ja, det är mitt livs quiz just nu. Ibland önskar jag att jag kunde säga STOPP, jag vill inte höra mer. Jag vill hjälpa, stötta och finnas där för alla och det vet alla. Och jag vill det, på riktigt. Och jag gör det, på riktigt. Men nu talar jag om annan misär och fördom. Det där tjatet som finns överallt annars.
Jag måste sluta låta folk kontrollera mig. För jag mår inte bra av det. Jag känner fan ingenting längre. Har jag blivit vampyr?
Positivt: jag köpte en elgitarr nyligen. Den gav mig mycket positiv energi och jag är så nöjd. Förutom att nån naturligtvis var tvungen att påpeka att det var "en billig variant". Ser det ut som att jag bryr mig? Nä, för jag äger! :)
Imorgon ska jag dricka frozen strawberry daquiri och grilla med en tjej jag tycker mycket om. Jag längtar så jag dör. En sommarkväll mitt i vintern. Precis vad jag tror alla behöver.
Gnäll. - som det brukar vara!
Alla vet hur det är. Alla har någon gång känt känslan av att vara totalt borttappad i sig själv. Känslan av obefintlighet och av att inte höra hemma någonstans. När det är motigt att gå upp på morgonen och motigt att lägga sig. När jobbet är motigt och spegelbilden är avskyvärd.
Idag är det måndag. Av någon lustig anledning känns det konstigt på måndagar. Känslan av obefintlighet är stark och det känns som en motvind i ansiktet.
Men det är ju bara ibland. Ja, det är ju faktiskt bara ibland. Iallafall är det vad jag försöker intala mig själv. Det finns stunder då jag helt glömmer bort känslan av en piskande vind i ansiktet och känslan av att inte höra hemma någonstans. Då mår jag bra. Då är jag mig själv. När mina tankar är någon annanstans, då mår jag bra.
Jag kan oftast styra själv. Om jag spelar gitarr, målar eller är med någon jag tycker om så är jag mig själv. En glad tjej med tusen kilo livsglädje. Den hon är egentligen. Den där tjejen. Ibland sjunger jag tellitubbies i huvudet för att slippa tänka.
Vad handlar det här om egentligen? Det låter nästan som att det är något fel i huvudet på mig. Det kanske det är. Men jag vet att jag kan må bra och det är det jag lever på. Jag vet ju att det pirrade i magen i fredags. Jag glädjs åt det en stund.
Jag måste bearbeta en sorg som jag inte riktigt kan hantera. En förlust jag inte riktigt kan glömma bort. Det kommer ta tid, var det någon som sa. Men såhär lång tid?
Jag glädjs åt att vara omringad av fantastiska människor. Ni vet alla vilka ni är och utan er hade det varit oumbärligt. Tack för att ni finns för mig även om jag inte slutar älta det här.
Måndagar - som det brukar vara.
Visst är det konstigt hur vissa dagar bara känns helt fantastiska? Hur allt grubblande känns som bortblåst och det pirrar i magen? Jag älskar de här dagarna och ska börja skriva ner dem också. För då kan jag se tillbaka och minnas dem.
Att vakna med ett leende efter en riktig god natts sömn gör mycket. Det gör inte bara mycket för själen utan också för mig som person. Det är de här dagarna som jag känner mig som mig själv. Helt och hållet. Som den sprudlande person jag egentligen är.
Så till alla er där ute. Ta hand om varandra idag. Och resten av era liv. Livet är alldeles för kort för att slösas bort på en massa trams <- note to self ;)
Hipp hurra - inte alltid som det brukar vara!
I natt hade jag hemska drömmar. Trots att jag bytt sovrum verkar mitt undermedvetna ändock jävlas med mig. Jag sover visserligen helt okej men drömmarna... Dessa drömmar kanske är om möjligt värre än att ligga sömnlös.
Det har bara gått två dagar. Så min hjärna kanske håller på att ställa om sig. Men varför dessa mardrömmar? Förstår inte varför jag plågar mig själv såhär. Ofrivilligt dessutom. Vad är det för fel på min hjärna?
Missade bussen idag för att jag gick upp för sent. Och det känns lite olikt mig. Men jag hinner i tid ändå så det är ju bra. I eftermiddag ska jag ställa iordning gamla sovrummet och måla tavlor att ha i nya sovrummet. Jag hoppas så innerligt att det här bytet kan hjälpa mig komma vidare. Jag orkar inte grubbla länge.
Ovisst och grubblat - som det brukar vara
När det känns som alla vägar är prövade och det känns som att det kommer ordna sig så uppkommer fler vägar. Fler dörrar, fler broar att överväga. Det är tomt i min hjärna och forfarande vågar jag inte titta in i mitt hjärta. Nu när jag inte kunnat sova ordentligt på några månader så känns det som att allt är en dimma. En dimma av konstant förvirring.
Jag ger inte upp. Jag krigar vidare. Slår mig igenom alla motgångar trots att det går långsammare för var dag. Ibland känns det hopplöst. Men vi får inte ge upp även om det känns väldigt lockande ibland. Vart är det där ljuset alla pratar om? "Se framåt" säger de. Jag försöker. Jag försöker så mycket att hjärnan får träningsvärk.
Jag pratade med en person om att jag inte kan sova. "Vad mår du dåligt över?", undrade han. "Inget", sa jag. "Ta reda på det innan det går för långt. Ta itu med vad du tycker att du gjort fel" ... Hur gör man det?
Det är inte det att jag inte kan erkänna att jag gjort dåliga val. Jag orkar inte. Jag vill inte. Det är fortfarande jobbigt att möta mig själv efter vad jag gjort. Och hur går jag vidare?
Jag ska fortsätta försöka. Skriva musik, älta det förflutna tills det bara är grå massa av obetydligheter.
Som det brukar vara...
