Som det brukar vara...

Det är med en klump i magen jag stiger in i entrén. Ont gör det. Det har gjort ont sen jag fick den där jävla kallelsen igen. Inte mest för att det är sjukt jobbigt med allt vad det innebär. Utan mest för att jag med största sannolikhet kommer vara tvungen att göra om samma sak en gång till... Ensam. Ibland undrar jag om någon egentligen förstår hur jobbigt det här är för mig. 

"Du kommer ju inte dö iallafall." Nej och tur jävlar är väl det. Jag har alldeles för mycket att se fram emot för det. Och sen är jag bara 26 år hallå. Men nu har jag iallafall fått äran att återigen vänta på ett besked, under någon form av behandling. 

Min själ mattas ut på något sätt. Den liksom tynar bort och mattas av, som ett svart tyg i solen. Det blir fula fläckar som inte går bort. För de är redan borta. Blekta av solen. Tur att det går att köpa textilfärg på Willys nuförtiden. Problemet är bara att om jag tar bort tyget och färgar det igen så kommer det aldrig bli detsamma. Kanske kommer det aldrig gå att få på tyget igen. Det liksom förblir förändrat. Förstår du? Det blir stelt, krympt och trasigt. Förbrukat liksom. 

Hopp. Hopp är bra saker. Jag fick inga idag, men provsvar är bättre än inget. Det ger en ändå möjligheten att leva efter läget om man säger. Jag vill att alla håller en tumme (två ger otur) för att det inte är så farligt som Britt-Marie antar. Hon ska ju dricka vin på cruisingen i helgen! Good for you, Britt-Marie! Själv ska jag tydligen inte göra det! 

Hejdå.