Dimman tjocknar och partiklarna i luften känns allt märkligare att andas in. Mossan under fötterna känns fuktig men ändå minns vi den precis likadan. Grenarna som sliter sönder en maska i strumpbyxorna känns också likadana. Lungorna fylls med fuktig höstluft
och snart är det vinter. Det är tungt att andas för att någon sitter på bröstkorgen precis som vanligt. Där sitter du ja, och kuckilurar... för varje steg jag tar så följer du med. Jag är stark, jag kan bära dig vart jag än går. Jag är stark. Jag har
burit på dig hela mitt liv, men jag tror bestämt att du har gått ner några kilon va? Ett par hekto iallafall.
Det är tungt att andas, men det lättar lite nu.
Det är november månad och vi är inte vänner du och jag. I November månad brukar du göra dig lite extra påmind. Det var nån tjomme som ville "veta mer" om dig idag, om dig på bröstkorgen alltså. Jag berättade lite om dig, men det kändes
inge bra, då blev jag påmind om tiden innan du hade gått ner lite i vikt. Så jag slutade berätta. Jag vet att du förstår. Du är mig ju alltid trogen.
...
... Ändå släpper jag inte taget. Jag vet inte vad jag håller på med. Har jag evigt liv eller? Jag verkar tro att genom att aldrig säga vad jag egentligen tycker för att det kan såra andra, gör det mig godare? Sanningen kommer ju alltid fram iallafall? Då borde jag isåfall vara en väldigt ond person.
Jag känner mig som... En Rubiks kub typ. Svår att lösa men vet man hur man gör så är den så transparent. Det går att läsa mig som en öppen bok. Nån har redan gjort det. Jag är inte så jävla duktig på att hålla inne allt jag känner som jag tror.
Jag känner för att fly. Jag känner för att fly ifrån det här och börja om från början. Men kommer jag kunna det då? I hjärtat alltså...?
Jag saknar dig.
Jag orkar inte mer.
.. Desto konstigare blir det. Hej och välkommen till en ny titt-in i mitt vulgära Hjärnkontor. Föreställ dig att du är på ditt jobb och går in i personalrummet och det du ser är papper och skräp överallt. Tänk dig att det luktar rent ut sagt röv där inne och du liksom grimaserar av äckel och konfunderande. "Vem i allsindar har orsakat detta kaos?"
Du börjar städa och fixa och greja men ju mer du plockar... Desto mer skit hittar du. Gammalt skräp, en rutten bit från kanellängden ni hade på fikat för ett antal veckor sen, stora dammråttor överallt och skräpet får liksom inte plats i sopkorgarna ens. Man börjar att sortera i ena änden men när du kommit till slutet ser det fortfarande hemskt ut och den där lukten... Den liksom hänger kvar som ett stort hinder för dina luftrör att dra ner luft i lungorna.
Lukten blir värre, luften blir tjockare och rätt som det är kan du knappt andas längre och du nästan slänger dig mot fönstret för att öppna det. När du väl tagit dig fram så är det satans fönstret igenspikat och det är omöjligt att öppna det. I det här läget... Väljer du att slå sönder fönstret för att få luft eller springer du, i hopp om att luften i dina lungor ska räcka ända fram till friheten?
Jag springer. Fort som attan. Jag väljer att chansa på att lungorna ska orka hålla mig vid liv i några sekunder till. Jag tar chansen om att det blir bättre att springa än att ta den enkla vägen som hade varit och slå sönder fönstret. Förstår du vad jag menar?
Väl ute i friheten så luktar det himmel. Det luktar sommar och blommor och vinden hjälper dig att ta stora djupa andetag. Men minnet av lukten sitter kvar och trots att du är fri från den härskna lukten så känns det inte riktigt bra ändå. Kommer du kunna gå in igen? Kommer du våga möta den där hemska känslan en gång till? Att inte kunna få luft, att känna hur paniken sprider sig i hela kroppen och hur ett simpelt andetag känns så långt borta.
Men det är inte förevigt. Det ÄR inte förevigt. Försök att förstå att den där känslan som hindrar dig från att andas in sommaren inte kommer vara förevigt. Bilden av det som gjorde dig att må så illa ÄR INTE FÖREVIGT. Så det så!
Mvh Hjärnkontoret - som det brukar vara!
Ja, där var jag idag. Och det sög ju såklart som alltid. Hårt. Ett hårt slag i ansiktet igen. "Hihi ja oss verkar du inte bli av med". Kul. Kul att du tycker det är kul, för det tycker inte jag.
Det är med en klump i magen jag stiger in i entrén. Ont gör det. Det har gjort ont sen jag fick den där jävla kallelsen igen. Inte mest för att det är sjukt jobbigt med allt vad det innebär. Utan mest för att jag med största sannolikhet kommer vara tvungen att göra om samma sak en gång till... Ensam. Ibland undrar jag om någon egentligen förstår hur jobbigt det här är för mig.
"Du kommer ju inte dö iallafall." Nej och tur jävlar är väl det. Jag har alldeles för mycket att se fram emot för det. Och sen är jag bara 26 år hallå. Men nu har jag iallafall fått äran att återigen vänta på ett besked, under någon form av behandling.
Min själ mattas ut på något sätt. Den liksom tynar bort och mattas av, som ett svart tyg i solen. Det blir fula fläckar som inte går bort. För de är redan borta. Blekta av solen. Tur att det går att köpa textilfärg på Willys nuförtiden. Problemet är bara att om jag tar bort tyget och färgar det igen så kommer det aldrig bli detsamma. Kanske kommer det aldrig gå att få på tyget igen. Det liksom förblir förändrat. Förstår du? Det blir stelt, krympt och trasigt. Förbrukat liksom.
Hopp. Hopp är bra saker. Jag fick inga idag, men provsvar är bättre än inget. Det ger en ändå möjligheten att leva efter läget om man säger. Jag vill att alla håller en tumme (två ger otur) för att det inte är så farligt som Britt-Marie antar. Hon ska ju dricka vin på cruisingen i helgen! Good for you, Britt-Marie! Själv ska jag tydligen inte göra det!
Hejdå.
Tisdag. Varför känns tisdagar alltid extra jävliga? Kanske för att det är en evighet till helgen och enbart en arbetsdag är gjord. Kanske...
Det är mycket kanske i mitt liv just nu. Och när jag tänker efter har det nog varit så en ganska lång tid. Vad beror det på? Att jag är osäker. Jag vet inte vad jag känner och jag vet inte hur jag mår. Jag kanske borde lösa mina problem. Jag kanske skulle bestämma mig snart så jag slipper känna på det här viset. Kanske...
Hur gör man det? Hur går man tillväga med sortering när någon hänger över en som en jävla hök och ska ha delar av mitt liv? Det är ju mitt liv men just nu känns det inte som att jag äger ens en fjärdedel. Jag håller eventuellt på att tappa kontrollen. Jag vet vilka skor jag sätter på mig på morgonen. Men vem går i dem?
Vem går i mina skor? Vem andas luft i mina lungor och vem ler åt världen? Jag vet inte hur jag ska göra för att hitta tillbaka till den jag var men jag måste börja försöka. För den här idioten gillar jag inte. Alla drömmar är som bortblåsta och mitt hjärta gör ont vareviga dag.
Tappad - ...som det brukar vara
Du är garanterat en av dem som säger att det blir bra. Eller en av de jävlarna som säger att det ordnar sig. Ja, jag är antagligen en av dem jag med. Men det finns inget värre än att få de orden i ansiktet när man är ledsen.
Du kan nog vara en av dem som sköljer över andras problem med dina egna. En av dem som svarar (dock mer inlindat) jag har det jobbigare än dig, när man talar om att man är ledsen eller upprörd över något. Du kan mycket väl vara en av dem. Det finns inget värre än att få ett jamenjagdå? när man är ledsen.
Ibland får man lov att åsidosätta sig själv. Bara en stund. Tills det andra hjärtat är lättat. Oftast i uppgivna tider vill man bara ha en kram eller ett långt ögonblick. Oftast vill man inte ha en jämförelse av dina problem.
Det ordnar sig. Det kommer bli bra. Inom sinom tid kommer du glömma. Och vadfan vet du om det? I stunden av sorg finns det inget värde alls i de orden. Att finnas där betyder något. Att vara närvarande. Att lyssna. Det betyder.
Det som satt käppar i mina hjul är just det. Att jag aldrig "fått" känna. För... Det kommer ju ordna sig, det kommer bli bra. Ingen vet hur jag känner, tycker, mår eller bearbetar saker. Ingen kan heller säga till mina känslor eller upplevelser hur de ska te sig. Jag pratade med en god vän om hur olika människor värderar saker/känslor. Specifikt känslor. För mig är en känsla en verklighet. Något påtagligt, ömt och stort. När jag förlorar någon kommer det inte bara hux flux bli bra snart. Att förlora någon, oavsett hur, gör ont.
Får det inte göra ont? Får jag inte ha blåmärken på själen? Får jag inte ha tårar i ögonen? Jag uppmanar alla att tänka på detta. Jag uppmanar till att tillåta er själva må som ni mår och därefter känna vadfan ni än känner. Även mig själv.
Tillåt er själva att älska, hata, gråta skratta. Även om ni inte får.
Det är slut på normerande jävla skitsnack. Jag börjar leva nu.
I hopp om en förändring - som det brukar vara.
När jag åker mina bussar och tåg varenda dag så träffar jag väldigt mycket olika människor. Träffar var kanske att överdriva eftersom vi bor i Sverige. Men ok, jag ser väldigt mycket människor dagligen. Och det härliga med att vara fisk är ju att man, påstås det, är ängslig, väldigt känslosam och man bryr sig om andra människor och har mycket funderingar. Och det stämmer för mig.
Jag har nog alldeles för mycket funderingar. För när jag ser ett nytt ansikte på bussen börjar jag direkt tänka vem hen kan vara. Jag undrar vad de har för lycka i sina liv och likaså vilken olycka de har Jag skulle vilja fråga, men det kan man ju inte göra såklart. Som i morse när jag såg en tjej på bussen som torkade av lera från sina skosulor. Varför gjorde hon så? Det var mycket märkligt för mig. Men sen i samma tanke tänker jag att; varför tänkte jag så? Det är väl inte min ensak vad den okända tjejen på bussen gör med sina skosulor.
Sen funderar jag på vad du gör. Jag undrar om det går bra på jobbet, om du trivs i ditt hem och om du har nått dina mål i livet ännu. Tänker du på mig? Varenda dag undrar jag. Det bränner i min bröstkorg. Jag skyller på halsbränna och stress. Men egentligen undrar jag bara. Varenda. Jävla. Dag.
Nej, jag har inte försökt fråga. Det gör av någon anledning fortfarande så jävla ont. Är det för att jag snart fyller år kanske. Ytterligare en dag att ha ont. Igen. När tar dessa dagar slut? I höst någon gång. Jag vet till och med det exakta datumet.
Men nu är det ytterligare en jobbvecka att luta sig på. Det är tur att man har något att göra om dagarna iallafall. Tack o hej!
... - som det brukar vara!
...konstigt? När jag tittar ut på mitt vardagsrum ser det ut som en bild från en Ikea-katalog. Insåg just att jag får rysningar av att det ser ut så. 
Kanske inte en Ikea-katalog men det ser fejk ut. Tillochmed nerstökningen ser fejk ut.
Är det sån jag är? Är jag fejk? Jag har alltid sagt att jag inte trivs i min lägenhet, framförallt inte i vardagsrummet. Men varför har jag möblerat det såhär då? Det kanske är dags att börja fundera på en förändring jag vill kunna känna mig hemma nångång.
Jaja, gnäll gnäll. Nu ska jag gå och förbereda söndagsfrukost.
Fejk - som det brukar vara
Så sant som rubriken lyder. Eller? Motsatsen till hat borde vara kärlek. Kärlek rår man inte oftast för, kanske aldrig? Det måste ju vara människans mest idiotiska känsla förövrigt. Men hat... Varför finns ens det? Varför hatar vi varandra? Frågorna kommer radas upp här. Varför avskyr vissa människor andra människor så vansinnigt mycket? Det snackas skit bakom miljarders ryggar dagligen samtidigt som andra skjuter andra i huvudet. Och det beror på att...? Beror det på att den andra personen tycker annorlunda? Ser annorlunda ut? Tror på andra saker?
Vi MÅSTE sluta hata. Hatet leder dagligen till massmord, självmord, hedersmord, psykisk ohälsa och andra mord. Hat = mord, även om man inte alltid dör fysiskt.
Vi måste inte älska. Det säger jag till mig själv ibland. Det är inte obligatoriskt att älska men det är fan så mycket mer okej än att hata. Gör dig själv en tjänst och ta en titt på dig själv. Ingen är felfri och ingen har rätt att hata. Vi måste inte älska alla men hatet är så sjukt onödigt.
Med allt elände i världen så fortsätter vi alltså att hata framför att älska. Hör du hur sjukt det låter? Hatarna matar varandra med mer lögner och mer hat. Ta en titt på dig själv ikväll. Se om den där personen du hatar så jävla mycket förtjänar att dö. Eller förtjänar hen att leva ett lika kärleksfullt liv som du?
Att fundera på - som det brukar vara.
Hej.
Jag ska inleda med att säga att inlägget inte kommer handla om magsjuka. Fast kanske ändå. Men inte fysisk magsjuka. Såndär kräkig alltså.
Det är ett både negativt och positivt inlägg detta. Men jag börjar väl med att ynka mig. Jag känner mig låst. Fastspänd i någon slags evig spiral av nedgångar och uppgångar. Livet? Ja kanske det. Men jag känner att jag låter mig själv styras av andra. Igen. Fan, att man alltid halkar dit efter ett tag. Jag låter andras negativitet påverka mig väldigt mycket just nu och det gör mig inget gott.
Det eviga tjatet om misär och fördom gör mig illamående. Vem är det mest synd om egentligen? Ja, det är mitt livs quiz just nu. Ibland önskar jag att jag kunde säga STOPP, jag vill inte höra mer. Jag vill hjälpa, stötta och finnas där för alla och det vet alla. Och jag vill det, på riktigt. Och jag gör det, på riktigt. Men nu talar jag om annan misär och fördom. Det där tjatet som finns överallt annars.
Jag måste sluta låta folk kontrollera mig. För jag mår inte bra av det. Jag känner fan ingenting längre. Har jag blivit vampyr?
Positivt: jag köpte en elgitarr nyligen. Den gav mig mycket positiv energi och jag är så nöjd. Förutom att nån naturligtvis var tvungen att påpeka att det var "en billig variant". Ser det ut som att jag bryr mig? Nä, för jag äger! :)
Imorgon ska jag dricka frozen strawberry daquiri och grilla med en tjej jag tycker mycket om. Jag längtar så jag dör. En sommarkväll mitt i vintern. Precis vad jag tror alla behöver.
Gnäll. - som det brukar vara!
Alla vet hur det är. Alla har någon gång känt känslan av att vara totalt borttappad i sig själv. Känslan av obefintlighet och av att inte höra hemma någonstans. När det är motigt att gå upp på morgonen och motigt att lägga sig. När jobbet är motigt och spegelbilden är avskyvärd.
Idag är det måndag. Av någon lustig anledning känns det konstigt på måndagar. Känslan av obefintlighet är stark och det känns som en motvind i ansiktet.
Men det är ju bara ibland. Ja, det är ju faktiskt bara ibland. Iallafall är det vad jag försöker intala mig själv. Det finns stunder då jag helt glömmer bort känslan av en piskande vind i ansiktet och känslan av att inte höra hemma någonstans. Då mår jag bra. Då är jag mig själv. När mina tankar är någon annanstans, då mår jag bra.
Jag kan oftast styra själv. Om jag spelar gitarr, målar eller är med någon jag tycker om så är jag mig själv. En glad tjej med tusen kilo livsglädje. Den hon är egentligen. Den där tjejen. Ibland sjunger jag tellitubbies i huvudet för att slippa tänka.
Vad handlar det här om egentligen? Det låter nästan som att det är något fel i huvudet på mig. Det kanske det är. Men jag vet att jag kan må bra och det är det jag lever på. Jag vet ju att det pirrade i magen i fredags. Jag glädjs åt det en stund.
Jag måste bearbeta en sorg som jag inte riktigt kan hantera. En förlust jag inte riktigt kan glömma bort. Det kommer ta tid, var det någon som sa. Men såhär lång tid?
Jag glädjs åt att vara omringad av fantastiska människor. Ni vet alla vilka ni är och utan er hade det varit oumbärligt. Tack för att ni finns för mig även om jag inte slutar älta det här.
Måndagar - som det brukar vara.
Visst är det konstigt hur vissa dagar bara känns helt fantastiska? Hur allt grubblande känns som bortblåst och det pirrar i magen? Jag älskar de här dagarna och ska börja skriva ner dem också. För då kan jag se tillbaka och minnas dem.
Att vakna med ett leende efter en riktig god natts sömn gör mycket. Det gör inte bara mycket för själen utan också för mig som person. Det är de här dagarna som jag känner mig som mig själv. Helt och hållet. Som den sprudlande person jag egentligen är.
Så till alla er där ute. Ta hand om varandra idag. Och resten av era liv. Livet är alldeles för kort för att slösas bort på en massa trams <- note to self ;)
Hipp hurra - inte alltid som det brukar vara!
I natt hade jag hemska drömmar. Trots att jag bytt sovrum verkar mitt undermedvetna ändock jävlas med mig. Jag sover visserligen helt okej men drömmarna... Dessa drömmar kanske är om möjligt värre än att ligga sömnlös.
Det har bara gått två dagar. Så min hjärna kanske håller på att ställa om sig. Men varför dessa mardrömmar? Förstår inte varför jag plågar mig själv såhär. Ofrivilligt dessutom. Vad är det för fel på min hjärna?
Missade bussen idag för att jag gick upp för sent. Och det känns lite olikt mig. Men jag hinner i tid ändå så det är ju bra. I eftermiddag ska jag ställa iordning gamla sovrummet och måla tavlor att ha i nya sovrummet. Jag hoppas så innerligt att det här bytet kan hjälpa mig komma vidare. Jag orkar inte grubbla länge.
Ovisst och grubblat - som det brukar vara
När det känns som alla vägar är prövade och det känns som att det kommer ordna sig så uppkommer fler vägar. Fler dörrar, fler broar att överväga. Det är tomt i min hjärna och forfarande vågar jag inte titta in i mitt hjärta. Nu när jag inte kunnat sova ordentligt på några månader så känns det som att allt är en dimma. En dimma av konstant förvirring.
Jag ger inte upp. Jag krigar vidare. Slår mig igenom alla motgångar trots att det går långsammare för var dag. Ibland känns det hopplöst. Men vi får inte ge upp även om det känns väldigt lockande ibland. Vart är det där ljuset alla pratar om? "Se framåt" säger de. Jag försöker. Jag försöker så mycket att hjärnan får träningsvärk.
Jag pratade med en person om att jag inte kan sova. "Vad mår du dåligt över?", undrade han. "Inget", sa jag. "Ta reda på det innan det går för långt. Ta itu med vad du tycker att du gjort fel" ... Hur gör man det?
Det är inte det att jag inte kan erkänna att jag gjort dåliga val. Jag orkar inte. Jag vill inte. Det är fortfarande jobbigt att möta mig själv efter vad jag gjort. Och hur går jag vidare?
Jag ska fortsätta försöka. Skriva musik, älta det förflutna tills det bara är grå massa av obetydligheter.
Som det brukar vara...
Jag brukar ofta tänka så. Jag är absolut inte missnöjd med vem jag är, utan snarare mer förundrad över varför jag tycker och gör annorlunda än vissa. Jag aktar på mig när människor ska gå ur tåget, hälsar i mitt trapphus, hjälper till om någon behöver. Men framförallt värderar jag liv. Jag värderar liv lika högt som jag värderar mig själv. Jag har inte mycket att ge, men har jag så ger jag.
Min svagaste sida är att jag kanske ger för mycket. Jag ger för mycket av mig själv. Min omtanke och min kärlek. Tillslut blir man uttömd på omtanke och kärlek och det är då man märker hur ont allt gör. Det är då någon ska ge tillbaka, men det händer allt för sällan. Det är då man ser eländet i världen från ett annat perspektiv. Det är då hjärtat värker utan anledning och det är då hela existensen tappar funktion.
Nu låter det här jättenegativt. Och lite så är det ju såklart. För skulle fler göra som jag (och naturligtvis många andra) skulle jag inte behöva känna såhär. Jag skulle inte behöva vara irriterad på att hänsyn är något jobbigt för vissa och att falskhet är mångas A och O.
Du behöver inte ljuga för mig. Jag förstår ändå. Jag vet inte varför, men jag förstår ändå. Kanske är det därför allt gör så ont. Kanske är det därför jag flyttar på mig när någon har bråttom och kanske är det därför jag hjälper den som behöver. Om alla bara kunde lägga alla sina kort på bordet från början så skulle vi inte behöva leva såhär.
Tänk en extra gång nästa gång. Tänk att det finns så många fina ord i vår ordbok som bara står där. Använd dem, visa omtanke, kärlek, värme, solidaritet och hänsyn. Våga vara människa. Våga vara dig själv.
Som det brukar vara ...
