Dimman tjocknar och partiklarna i luften känns allt märkligare att andas in. Mossan under fötterna känns fuktig men ändå minns vi den precis likadan. Grenarna som sliter sönder en maska i strumpbyxorna känns också likadana. Lungorna fylls med fuktig höstluft
och snart är det vinter. Det är tungt att andas för att någon sitter på bröstkorgen precis som vanligt. Där sitter du ja, och kuckilurar... för varje steg jag tar så följer du med. Jag är stark, jag kan bära dig vart jag än går. Jag är stark. Jag har
burit på dig hela mitt liv, men jag tror bestämt att du har gått ner några kilon va? Ett par hekto iallafall.
Det är tungt att andas, men det lättar lite nu.
Det är november månad och vi är inte vänner du och jag. I November månad brukar du göra dig lite extra påmind. Det var nån tjomme som ville "veta mer" om dig idag, om dig på bröstkorgen alltså. Jag berättade lite om dig, men det kändes
inge bra, då blev jag påmind om tiden innan du hade gått ner lite i vikt. Så jag slutade berätta. Jag vet att du förstår. Du är mig ju alltid trogen.
...
Det är en kombination av ord man gärna undviker i dag. Det är aningens tabubelagt med ett inslag av att de som lider av det "på riktigt" kan ta illa upp för att jag använder det. Dock tror jag att jag nu vet vad innebörden av det faktiskt är. I mitt fall är det dock inte permanent. Så mycket vet jag. Men när känslan av uppgivenhet, oro, ångest, misslycka och misär är så stark att hjärtat slår i otakt och jag inte längre kan kontrollera min andning, mina känslor eller tårar, då vet jag att nerverna inte håller. Jag kan ta mycket och anser inte mig själv som en stressad person. Men ibland rinner det över, kanske var det så rubriken skulle ha hetat. "Det rinner över". Nåja, i ärlighetens namn så blir det för mycket för även mig. Finns det gånger då relativt friska människor faktiskt kan lida av just psykisk ohälsa? Det tåls att fundera på.
Så, nej det har inte varit någon bra dag idag. Trots att jag har försökt le så har det gjort ont i magen utav bara helvete. Jag vet. Men att få komma hem till den mest omtänksamma människa jag känner gör mig så lycklig. Jag kan med handen på hjärtat säga att du har räddat livet på mig, älskling. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta.
_______________________________________
Imorgon ska jag till Ludvika och träffa Sara mest verkar det som. Eftersom det blir en kortis. Måste nästan försöka göra mitt bästa för att få träffa Sandra och Minéa också. Saknar ju dom också! SÅKLART :)
Sedan på lördag verkar det eventuellt bli lite halloweenfest hemma. Fest var att ta i. En Get-together med goda vänner, god mat och gott vin. Detta var helt oplanerat och lite Malins fel. Hon är så klok den där Malin! Vem är hon liksom? En sjukt underbar vän som står mig otroligt nära. En som alltid ställer upp vad det än är. Därför ska du få en guldstjärna! Inte här, men nån annanstans! ;)
Har på tal om annat skickat in alla papper idag, nyss faktiskt. Känns bättre nu. Med den psykiska ohälsan!
Ciao!
Ja. på en vecka eller två har vi hunnit med endel. Iallafall såpass mycket att vi fått en lägenhet i Örebro. Shit. Jag har varit så sjukt glad och pirrig och hetsig över det här. Nu är det bara några papper som ska skickas in till Öbo och sen är det klart. Men oron återstår såklart alltid. Räcker mitt CSN och hans inkomst? Godkänner dom det eftersom det är JAG som sökt lägenhten? Klart dom gör... Men jag blir lite orolig ändå. Jag är väl sån som person kanske. Oron släpper liksom inte riktigt.
Nåja. Jag kände bara att jag var tvungen till att skriva av mig lite om det här. Fan, ångest på hög nivå här. Men det är nog för att det är så tyst här. Det är likabra att kolla om det finns nån tvättid!
Lika roligt inlägg idag! ;D
Ciao!
