Så nu har det alltså gått tre månader på sommarlovet som tar slut idag. På måndag börjar allvaret på riktigt igen och nu har jag bestämt mig för att verkligen ta det på allvar. Inte mycket kommer gå före plugget.
Nu är jag på väg till dalarna för en liten visit där hos nära o kära. Min sandra fyller 21 så hon ska firas för både 20årsdagen och 21årsdagen. För när Sandra fyllde 20 hade hon en bebis i magen så då kunde hon inte firas ordentligt! Så nu är det dags och kul ska det bli.

Men detta betyder ju att jag måste åka ifrån min älskling och det tycker inte jag är nå kul alls faktiskt. Jag blir alltid så lameassdeluxe när jag ska åka ifrån honom. Jag får samma känsla som när jag var yttepytte och inte ville att mamma skulle gå hemifrån, vi vet, den där uppgivenhetskänslan. Inte okej alls tycker jag. Lite fjantigt att man ska vara 21 år men att betee sig som 5 när man ska lämna nån. Å andra sidan är han inte vem som helst utan den person som jag gett hela mig själv till. Jag är så kär så det gör ont i magen, fortfarande 10000 fjärilar i magen efter snart 4 månader, det är ganska bra tror jag! :) Visst gnabbar vi o är lite dumma mot varann, men jag har hört att kärlek och bråk hör ihop.

Jag kanske trodde att jag varit kär förut men det kan jag säga nu att det har jag inte. För som jag känner för honom har jag aldrig känt för någon i hela mitt liv. Han är allt jag någonsin velat ha och mer därtill. Inte för att tala om hur jävla snygg han är, ursäkta språket men herregud (otroende som jag är) vad han är snygg.

Första gången jag träffade honom så tänkte man ju att "njaaaa, han är lite ovanför min liga" och kanske inte "lite" ovanför heller. Utan typ "no way in hell" att han vill ha en sån som mig. Men det ville han och jag tackade inte nej direkt.

Nejdu/ni, bättre kille har jag svårt att tro att jag någonsin kommer hitta, dessutom vill jag inte hitta någon annan heller eftersom jag är upp över öronen kär och vill grow old med den här mannen.

Avslutar detta med ett ärligt : SCORE!!!!!

+ jag älskar dig, Juha (: