Uppriktigt sagt så.. Nej, jag vet inte..

Jag vet inte hur jag kommer reagera. Jag är rädd för att få reda på. Jag vill inte.

Du har varit den enda i hela mitt liv, ända sen jag föddes har du varit den enda och mitt allt. Allt har kretsat kring dig och nu ligger du där ensam. Du var den enda som förstod allt jag menade, allt jag sa och allt jag ville. Jag får inte vara hos dig nu. Om jag klarade av det psykiskt så skulle jag vara med dig varje dag, varje timme och minut. Men det går inte.. Pappa säger samma sak. Men han tycker det är bra att jag gör så gott jag kan. Pappa är nog den enda som vet hur mkt du betyder för mig och har betytt.
Alla roliga stunder vi har haft tillsammans. De är guld värda.

Nu tror ni att jag sitter och skriver det här för att jag tycker synd om mig själv. Men det gör jag inte. Enda anledningen är att jag vill berätta hur mkt jag älskar henne men jag vågar inte. Jag kommer bara börja gråta och jag vill inte göra det inför folk. Dock kommer den dagen också komma..

När jag satt hos dig idag och höll din hand så var det något... Jag vet inte exakt vad, men det kändes som ett farväl. Jag fick mata dig, den lilla mat du fick i dig, hjälpa dig dricka. Du satte dig upp och lutade dig emot mig och sa "gno på ryggen lite är du snäll" . Jag kände att du fällde några tårar. Efter någon timme så var vi tvugna att gå. Då sa du: "Jennie, du är det bästa jag har.. Glöm aldrig det"

Jag ska aldrig glömma det, jag lovar. En människa som dig glömmer man inte.