Som det brukar vara...

Det är tungt att andas, men det lättar lite nu. 

Det är november månad och vi är inte vänner du och jag. I November månad brukar du göra dig lite extra påmind. Det var nån tjomme som ville "veta mer" om dig idag, om dig på bröstkorgen alltså. Jag berättade lite om dig, men det kändes inge bra, då blev jag påmind om tiden innan du hade gått ner lite i vikt. Så jag slutade berätta. Jag vet att du förstår. Du är mig ju alltid trogen. 

...  

Jag känner mig som... En Rubiks kub typ. Svår att lösa men vet man hur man gör så är den så transparent. Det går att läsa mig som en öppen bok. Nån har redan gjort det. Jag är inte så jävla duktig på att hålla inne allt jag känner som jag tror. 

Jag känner för att fly. Jag känner för att fly ifrån det här och börja om från början. Men kommer jag kunna det då? I hjärtat alltså...? 

Du börjar städa och fixa och greja men ju mer du plockar...  Desto mer skit hittar du. Gammalt skräp, en rutten bit från kanellängden ni hade på fikat för ett antal veckor sen, stora dammråttor överallt och skräpet får liksom inte plats i sopkorgarna ens. Man börjar att sortera i ena änden men när du kommit till slutet ser det fortfarande hemskt ut och den där lukten... Den liksom hänger kvar som ett stort hinder för dina luftrör att dra ner luft i lungorna. 

Lukten blir värre, luften blir tjockare och rätt som det är kan du knappt andas längre och du nästan slänger dig mot fönstret för att öppna det. När du väl tagit dig fram så är det satans fönstret igenspikat och det är omöjligt att öppna det. I det här läget... Väljer du att slå sönder fönstret för att få luft eller springer du, i hopp om att luften i dina lungor ska räcka ända fram till friheten? 

Jag springer. Fort som attan. Jag väljer att chansa på att lungorna ska orka hålla mig vid liv i några sekunder till. Jag tar chansen om att det blir bättre att springa än att ta den enkla vägen som hade varit och slå sönder fönstret. Förstår du vad jag menar? 

Väl ute i friheten så luktar det himmel.  Det luktar sommar och blommor och vinden hjälper dig att ta stora djupa andetag. Men minnet av lukten sitter kvar och trots att du är fri från den härskna lukten så känns det inte riktigt bra ändå. Kommer du kunna gå in igen? Kommer du våga möta den där hemska känslan en gång till? Att inte kunna få luft, att känna hur paniken sprider sig i hela kroppen och hur ett simpelt andetag känns så långt borta. 

Men det är inte förevigt. Det ÄR inte förevigt. Försök att förstå att den där känslan som hindrar dig från att andas in sommaren inte kommer vara förevigt. Bilden av det som gjorde dig att må så illa ÄR INTE FÖREVIGT. Så det så! 

Mvh Hjärnkontoret - som det brukar vara! 

Det är med en klump i magen jag stiger in i entrén. Ont gör det. Det har gjort ont sen jag fick den där jävla kallelsen igen. Inte mest för att det är sjukt jobbigt med allt vad det innebär. Utan mest för att jag med största sannolikhet kommer vara tvungen att göra om samma sak en gång till... Ensam. Ibland undrar jag om någon egentligen förstår hur jobbigt det här är för mig. 

"Du kommer ju inte dö iallafall." Nej och tur jävlar är väl det. Jag har alldeles för mycket att se fram emot för det. Och sen är jag bara 26 år hallå. Men nu har jag iallafall fått äran att återigen vänta på ett besked, under någon form av behandling. 

Min själ mattas ut på något sätt. Den liksom tynar bort och mattas av, som ett svart tyg i solen. Det blir fula fläckar som inte går bort. För de är redan borta. Blekta av solen. Tur att det går att köpa textilfärg på Willys nuförtiden. Problemet är bara att om jag tar bort tyget och färgar det igen så kommer det aldrig bli detsamma. Kanske kommer det aldrig gå att få på tyget igen. Det liksom förblir förändrat. Förstår du? Det blir stelt, krympt och trasigt. Förbrukat liksom. 

Hopp. Hopp är bra saker. Jag fick inga idag, men provsvar är bättre än inget. Det ger en ändå möjligheten att leva efter läget om man säger. Jag vill att alla håller en tumme (två ger otur) för att det inte är så farligt som Britt-Marie antar. Hon ska ju dricka vin på cruisingen i helgen! Good for you, Britt-Marie! Själv ska jag tydligen inte göra det! 

Hejdå. 

Det är mycket kanske i mitt liv just nu. Och när jag tänker efter har det nog varit så en ganska lång tid. Vad beror det på? Att jag är osäker. Jag vet inte vad jag känner och jag vet inte hur jag mår. Jag kanske borde lösa mina problem. Jag kanske skulle bestämma mig snart så jag slipper känna på det här viset. Kanske... 

Hur gör man det? Hur går man tillväga med sortering när någon hänger över en som en jävla hök och ska ha delar av mitt liv? Det är ju mitt liv men just nu känns det inte som att jag äger ens en fjärdedel. Jag håller eventuellt på att tappa kontrollen. Jag vet vilka skor jag sätter på mig på morgonen. Men vem går i dem? 

Vem går i mina skor? Vem andas luft i mina lungor och vem ler åt världen? Jag vet inte hur jag ska göra för att hitta tillbaka till den jag var men jag måste börja försöka. För den här idioten gillar jag inte. Alla drömmar är som bortblåsta och mitt hjärta gör ont vareviga dag. 

Du kan nog vara en av dem som sköljer över andras problem med dina egna. En av dem som svarar (dock mer inlindat) jag har det jobbigare än dig, när man talar om att man är ledsen eller upprörd över något. Du kan mycket väl vara en av dem. Det finns inget värre än att få ett jamenjagdå? när man är ledsen. 

Ibland får man lov att åsidosätta sig själv. Bara en stund. Tills det andra hjärtat är lättat. Oftast i uppgivna tider vill man bara ha en kram eller ett långt ögonblick. Oftast vill man inte ha en jämförelse av dina problem. 

Det ordnar sig. Det kommer bli bra. Inom sinom tid kommer du glömma. Och vadfan vet du om det? I stunden av sorg finns det inget värde alls i de orden. Att finnas där betyder något. Att vara närvarande. Att lyssna. Det betyder. 

Det som satt käppar i mina hjul är just det. Att jag aldrig "fått" känna. För... Det kommer ju ordna sig, det kommer bli bra. Ingen vet hur jag känner, tycker, mår eller bearbetar saker. Ingen kan heller säga till mina känslor eller upplevelser hur de ska te sig. Jag pratade med en god vän om hur olika människor värderar saker/känslor. Specifikt känslor. För mig är en känsla en verklighet. Något påtagligt, ömt och stort. När jag förlorar någon kommer det inte bara hux flux bli bra snart. Att förlora någon, oavsett hur, gör ont. 

Får det inte göra ont? Får jag inte ha blåmärken på själen? Får jag inte ha tårar i ögonen? Jag uppmanar alla att tänka på detta. Jag uppmanar till att tillåta er själva må som ni mår och därefter känna vadfan ni än känner. Även mig själv. 

Tillåt er själva att älska, hata, gråta skratta. Även om ni inte får. 

Det är slut på normerande jävla skitsnack. Jag börjar leva nu. 

Jag har nog alldeles för mycket funderingar. För när jag ser ett nytt ansikte på bussen börjar jag direkt tänka vem hen kan vara. Jag undrar vad de har för lycka i sina liv och likaså vilken olycka de har  Jag skulle vilja fråga, men det kan man ju inte göra såklart. Som i morse när jag såg en tjej på bussen som torkade av lera från sina skosulor. Varför gjorde hon så? Det var mycket märkligt för mig. Men sen i samma tanke tänker jag att; varför tänkte jag så? Det är väl inte min ensak vad den okända tjejen på bussen gör med sina skosulor. 

Sen funderar jag på vad du gör. Jag undrar om det går bra på jobbet, om du trivs i ditt hem och om du har nått dina mål i livet ännu. Tänker du på mig? Varenda dag undrar jag. Det bränner i min bröstkorg. Jag skyller på halsbränna och stress. Men egentligen undrar jag bara. Varenda. Jävla. Dag. 

Nej, jag har inte försökt fråga. Det gör av någon anledning fortfarande så jävla ont. Är det för att jag snart fyller år kanske. Ytterligare en dag att ha ont. Igen. När tar dessa dagar slut? I höst någon gång. Jag vet till och med det exakta datumet. 

Men nu är det ytterligare en jobbvecka att luta sig på. Det är tur att man har något att göra om dagarna iallafall. Tack o hej! 

Är det sån jag är? Är jag fejk? Jag har alltid sagt att jag inte trivs i min lägenhet, framförallt inte i vardagsrummet. Men varför har jag möblerat det såhär då? Det kanske är dags att börja fundera på en förändring jag vill kunna känna mig hemma nångång. 

Jaja, gnäll gnäll. Nu ska jag gå och förbereda söndagsfrukost. 

Fejk - som det brukar vara   

Vi MÅSTE sluta hata. Hatet leder dagligen till massmord, självmord, hedersmord, psykisk ohälsa och andra mord. Hat = mord, även om man inte alltid dör fysiskt. 

Vi måste inte älska. Det säger jag till mig själv ibland. Det är inte obligatoriskt att älska men det är fan så mycket mer okej än att hata. Gör dig själv en tjänst och ta en titt på dig själv. Ingen är felfri och ingen har rätt att hata. Vi måste inte älska alla men hatet är så sjukt onödigt. 

Med allt elände i världen så fortsätter vi alltså att hata framför att älska. Hör du hur sjukt det låter? Hatarna matar varandra med mer lögner och mer hat. Ta en titt på dig själv ikväll. Se om den där personen du hatar så jävla mycket förtjänar att dö. Eller förtjänar hen att leva ett lika kärleksfullt liv som du?

Jag ska inleda med att säga att inlägget inte kommer handla om magsjuka. Fast kanske ändå. Men inte fysisk magsjuka. Såndär kräkig alltså. 

Det är ett både negativt och positivt inlägg detta. Men jag börjar väl med att ynka mig. Jag känner mig låst. Fastspänd i någon slags evig spiral av nedgångar och uppgångar. Livet? Ja kanske det. Men jag känner att jag låter mig själv styras av andra. Igen. Fan, att man alltid halkar dit efter ett tag. Jag låter andras negativitet påverka mig väldigt mycket just nu och det gör mig inget gott. 

Det eviga tjatet om misär och fördom gör mig illamående. Vem är det mest synd om egentligen? Ja, det är mitt livs quiz just nu. Ibland önskar jag att jag kunde säga STOPP, jag vill inte höra mer. Jag vill hjälpa, stötta och finnas där för alla och det vet alla. Och jag vill det, på riktigt. Och jag gör det, på riktigt. Men nu talar jag om annan misär och fördom. Det där tjatet som finns överallt annars. 

Jag måste sluta låta folk kontrollera mig. För jag mår inte bra av det. Jag känner fan ingenting längre. Har jag blivit vampyr? 

Positivt: jag köpte en elgitarr nyligen. Den gav mig mycket positiv energi och jag är så nöjd. Förutom att nån naturligtvis var tvungen att påpeka att det var "en billig variant". Ser det ut som att jag bryr mig? Nä, för jag äger! :)

Imorgon ska jag dricka frozen strawberry daquiri och grilla med en tjej jag tycker mycket om. Jag längtar så jag dör. En sommarkväll mitt i vintern. Precis vad jag tror alla behöver. 

Gnäll. - som det brukar vara!

Idag är det måndag. Av någon lustig anledning känns det konstigt på måndagar. Känslan av obefintlighet är stark och det känns som en motvind i ansiktet. 

Men det är ju bara ibland. Ja, det är ju faktiskt bara ibland. Iallafall är det vad jag försöker intala mig själv. Det finns stunder då jag helt glömmer bort känslan av en piskande vind i ansiktet och känslan av att inte höra hemma någonstans. Då mår jag bra. Då är jag mig själv. När mina tankar är någon annanstans, då mår jag bra. 

Jag kan oftast styra själv. Om jag spelar gitarr, målar eller är med någon jag tycker om så är jag mig själv. En glad tjej med tusen kilo livsglädje. Den hon är egentligen. Den där tjejen. Ibland sjunger jag tellitubbies i huvudet för att slippa tänka. 

Vad handlar det här om egentligen? Det låter nästan som att det är något fel i huvudet på mig. Det kanske det är. Men jag vet att jag kan må bra och det är det jag lever på. Jag vet ju att det pirrade i magen i fredags. Jag glädjs åt det en stund. 

Jag måste bearbeta en sorg som jag inte riktigt kan hantera. En förlust jag inte riktigt kan glömma bort. Det kommer ta tid, var det någon som sa. Men såhär lång tid? 

Jag glädjs åt att vara omringad av fantastiska människor. Ni vet alla vilka ni är och utan er hade det varit oumbärligt. Tack för att ni finns för mig även om jag inte slutar älta det här. 

Måndagar - som det brukar vara. 

Att vakna med ett leende efter en riktig god natts sömn gör mycket. Det gör inte bara mycket för själen utan också för mig som person. Det är de här dagarna som jag känner mig som mig själv. Helt och hållet. Som den sprudlande person jag egentligen är. 

Så till alla er där ute. Ta hand om varandra idag. Och resten av era liv. Livet är alldeles för kort för att slösas bort på en massa trams <- note to self ;)

Hipp hurra - inte alltid som det brukar vara!  

Det har bara gått två dagar. Så min hjärna kanske håller på att ställa om sig. Men varför dessa mardrömmar? Förstår inte varför jag plågar mig själv såhär. Ofrivilligt dessutom. Vad är det för fel på min hjärna? 

Missade bussen idag för att jag gick upp för sent. Och det känns lite olikt mig. Men jag hinner i tid ändå så det är ju bra. I eftermiddag ska jag ställa iordning gamla sovrummet och måla tavlor att ha i nya sovrummet. Jag hoppas så innerligt att det här bytet kan hjälpa mig komma vidare. Jag orkar inte grubbla länge. 

Ovisst och grubblat - som det brukar vara  

Jag ger inte upp. Jag krigar vidare. Slår mig igenom alla motgångar trots att det går långsammare för var dag. Ibland känns det hopplöst. Men vi får inte ge upp även om det känns väldigt lockande ibland. Vart är det där ljuset alla pratar om? "Se framåt" säger de. Jag försöker. Jag försöker så mycket att hjärnan får träningsvärk. 

Jag pratade med en person om att jag inte kan sova. "Vad mår du dåligt över?", undrade han. "Inget", sa jag. "Ta reda på det innan det går för långt. Ta itu med vad du tycker att du gjort fel" ... Hur gör man det? 

Det är inte det att jag inte kan erkänna att jag gjort dåliga val. Jag orkar inte. Jag vill inte. Det är fortfarande jobbigt att möta mig själv efter vad jag gjort. Och hur går jag vidare? 

Jag ska fortsätta försöka. Skriva musik, älta det förflutna tills det bara är grå massa av obetydligheter. 

Min svagaste sida är att jag kanske ger för mycket. Jag ger för mycket av mig själv. Min omtanke och min kärlek. Tillslut blir man uttömd på omtanke och kärlek och det är då man märker hur ont allt gör. Det är då någon ska ge tillbaka, men det händer allt för sällan. Det är då man ser eländet i världen från ett annat perspektiv. Det är då hjärtat värker utan anledning och det är då hela existensen tappar funktion. 

Nu låter det här jättenegativt. Och lite så är det ju såklart. För skulle fler göra som jag (och naturligtvis många andra) skulle jag inte behöva känna såhär. Jag skulle inte behöva vara irriterad på att hänsyn är något jobbigt för vissa och att falskhet är mångas A och O. 

Du behöver inte ljuga för mig. Jag förstår ändå. Jag vet inte varför, men jag förstår ändå. Kanske är det därför allt gör så ont. Kanske är det därför jag flyttar på mig när någon har bråttom och kanske är det därför jag hjälper den som behöver. Om alla bara kunde lägga alla sina kort på bordet från början så skulle vi inte behöva leva såhär. 

Tänk en extra gång nästa gång. Tänk att det finns så många fina ord i vår ordbok som bara står där. Använd dem, visa omtanke, kärlek, värme, solidaritet och hänsyn. Våga vara människa. Våga vara dig själv. 

Som det brukar vara  ... 

Idag är det onsdag och inte vilken onsdag som helst. Det är onsdag den tredje december och det är 21 dagar kvar till jul. Jag gillar inte julen men jag är väldigt avundsjuk på de människor som tycker om den. Jag vill kunna känna den känslan som ni känner. Mysigheten, samhörigheten och det där förväntansfulla. Jag vet vilka känslor man ska känna. Jag känner dem ibland, kring jul. Men de översveps ganska fort av en annan känsla.  

Det är såna här dagar som gör att man vet att man lever. Det är dagar som denna som låter hjärtat ta över hjärnan. Det är såna här dagar jag verkligen inte orkar med. Det är fortfarande nog jävla jobbigt ändå. 

Vi tog oss igenom mycket. Det gjorde vi. Men någonstans blev det fel. Var vet jag fortfarande inte. Kanske är det den ovissheten jag inte riktigt kan hantera emellanåt. Men då låter jag hjärtat ta över en stund och låter tårarna komma. Nån sa att det var okej, så jag litar på henne. Det känns genast bättre efter det, så jag låter det bara hända. Men bara ibland. Det är otroligt viktigt att visa sig stark och självständig även om jag nästan alltid känner mig i behov av hjärtevärme. 

Hjärtevärme är dock sällsynt nu. Jag känner mest ett kallt täcke över hjärtat och jag låter det vara så. Jag är inte redo för vad som gömmer sig under täcket ännu. Kanske blir jag aldrig det. Men faktum är att det hjälper otroligt mycket att skriva det här. 

Det kan bero på att jag alltid gjort det. Jag har alltid, så fort det är lite jobbigt, skrivit av mig som man kan kalla det. Då försvinner liksom känslorna ner i texten istället för att stanna kvar i mitt russin till hjärna. Det finns inte plats i varken hjärta eller själ för något miserabelt. Det miserabla får faktiskt sitta på bänken och vänta på sin tur. 

Jag är redo för att vara mig själv. Och den tjejen är inte ledsen, arg eller deprimerad. Den tjejen är stark, självständig och kärleksfull. Den tjejen vet vad hon vill med livet och är redo att leva det! 

En jobbig dag, och inte alltid som det brukar vara! - gomidda! 

Idag är det onsdag igen. Jag har aldrig riktigt gillat de dagarna. Det är mitt i veckan och vardagslivet är i full gång. Dock längtar man så sjukt mycket efter helgen, så man skulle kunna se det som att man ju faktiskt har något att se fram emot. 

Sängen är otroligt kall nu och jag ser inte mycket ljus. Delvis för att det är nedsläckt, delvis för att jag inte har några glasögon. Men också för att det vilar litet mörker hos mig. Jag blir inte riktigt av med det och kanske är det för att det är onsdag. Kanske beror det på något helt annat. 

Jag känner att Hjärnkontoret skulle behöva stängas ned ett tag. Samtidigt som jag älskar att grubbla och fundera på allt och inget, hatar jag det av hela mitt hjärta. Smärtan som sätter sig i bröstet när jag inser vad som händer i mitt liv. Smärtan som är stundvis oumbärlig. 

Jag hatar att somna och jag hatar att vakna. Det är ju bara jättedumt att känna så, men vad gör man då?

Inte alltid som det brukar vara - godnatt 

Mitt hjärta är en bomb stämmer in på mig så sjukt mycket just nu och det kan även vara det albumet som går mest just nu. Mitt hjärta är en bomb med Looptroop rockers kan vara det grymmaste albumet på länge. Looptroop och promoe är det som dunkar i mina öron just nu såfort jag har tid att lyssna på musik. Musiken får mig att tänka på annat och drömma en stund. Dock satte även denna musik käppar i hjulet på mitt psyk-rehab idag.

Tanken som slog mig idag, när jag satt på bussen från vårdcentralen, var att jag lyssnar på den här musiken för att den inte ska påminna om det som har varit. Att det är någonslags väg bort från allt det som gör så ont hela dagarna. Kanske är det så, kanske är det så att musiken gör mig nöjd i själen en sekund. Den här musiken påminner dock om annat som har gjort ont, sånt som faktiskt är bortom smärta nuförtiden. Kanske inte alltid. Men mitt huvud är ett enda stort virrvarr samtidigt som mitt hjärta fan ÄR en tickande bomb - Vad håller jag på med?

Jag vill måla allt det gråa,
Jag vill måla universum
Jag vill måla solens strålar
Låt mig bara blunda en stund

Däremot så känns det ibland som att min kreativa sida har dött lite. Jag försöker spela gitarr men för några veckor sedan kändes det lockande att skriva eget och hitta på nya melodier. Nu vill jag bara spela sånt jag kan, om och om igen. Sen slutar jag efter en halvtimme och tycker det är lite tråkigt. Jag kan det ju redan...

Jag hade planer på att göra tavlor till sovrummet, men det rann liksom också bara ut i sanden. Mina nattduksbord skulle ha målats om, jag köpte färg, men jag målade dem aldrig. Ah, det är sådant jag tänker ta tag i till helgen. Jag har en ganska intressant idé till tavlorna som ska sitta i sovrummet. Så svart vattenlöslig hobbyfärg måste jag köpa i helgen! Kanske postar en bild eller två på mina nygamla lägenhet.

Ah juste, det har jag ju gjort också. Lagt in intresseanmälningar på lägenheter. Både i Örebro och i Kumla. Ska jag fortsätta att jobba i kumla måste jag ju nästan bo där? Eventuellt iallafall med gångavstång till centralstationen.


                                  Livet som fisk - Precis som det brukar vara - Godnatt!

Idag var en tung dag. Inte för att något egentligen varit extra jobbigt sådär specifikt, men allt kändes lite tyngre bara. Det var tungt att gå, stå och sitta och jag kände mig aldrig riktigt sådär glad som jag har kunnat göra. Kanske var det en av de dagarna som är sådana bara.

Jag har funderat mycket idag. Jag har funderat på vad jag egentligen håller på med, jag har tvivlat på mig själv. Eftersom jag har tvivlat på mig själv så har det antagligen varit anledningen till att det har varit jobbigt idag. Jag har funderat på specifika ord som jag inte vet om jag kommer kunna använda igen. Ni vet kanske några av dem. Jag tänker inte skriva dem här. Men det är bland annat det där ordet man har ropat säkert en miljon gånger innan maten var klar eller när man ville ha hjälp med något. Det känns inte bra att tänka så. Det gör ont. Ont så ont ända in i själen. Det gör ont att veta att de orden aldrig kommer ha samma mening igen.

Ord för mig är viktigt. Det är väldigt viktigt att kunna säga vad man känner, tycker och tänker. Det är viktigt att personer i ens omgivning får en liten glimt in i själen. Hur ska man annars kunna lära känna en människa på riktigt? Ändå fast jag tycker att ord är kanske det viktigaste i livet är det nog bara en person som vet ALLT om mig och som trots detta aldrig har dömt mig. Inte en endaste gång. Hon är den som låter mig lära av mina misstag, gråta över mina beslut och slå knytnävar i tegelväggar utan att hon tycker att jag är det minsta korkad.

Ord för mig låter mig vara den jag är, ord låter mig vara ledsen, glad och arg. Ord har även så väldigt olika betydelse. Ta bara det enormt stora ordet älska. Man kan älska någon man vill spendera resten av sitt liv med, man kan älska en vän, man kan älska sina föräldrar. Men man kan också älska mat, musik, spel, tyger, möbler... ja allt egentligen. Fast när har ordet älska störst betydelse?

 

Inte förens då tror jag att man inser hur stort ordet är. Då tror jag att man förstår den enorma innebörden av det där ordet som man sagt så sjukt många gånger utan att tänka efter.

Egentligen är det ganska konstigt att man kan förlora någon man älskar. Konstigt är det såklart inte om personen ifråga dör, men annars? Hur kan människor i ens liv som man älskat så högt bara försvinna utan kamp?

I frustrationens stund vill jag alltid försvara mig med; Men älskade jag verkligen? Men det är klart man har gjort. Man har känt den där brännande känslan i bröstkorgen efter man har sårat en person man älskar. Man har känt hjärtat skutta några extra gånger och man har känt lyckan sprida sig genom kroppen i någonslags symfoni när personen har bekräftat ens kärlek.

Att bekräfta någon man älskar...
Kan kanske vara snäppet efter vikten av kärlek och att älska. Utan bekräftelse i kärleken finns ingenting. Bekräftelselös kärlek bidrar till ångest som bidrar till olycka. Det spelar ju ingen roll om vilken slags kärlek det handlar om. Mamman som älskar sitt barn gör så att barnet älskar sin mor. Mamman älskar sitt barn för att barnet betyder så mycket för mamman att mamman ger barnet bekräftelse som gör så att barnet ger mamman bekräftelse för att få bekräftelse igen. Allt detta på grund av att de älskar varandra.

Lätta ord...
Det är lätt för vissa att säga "jag älskar dig". För mig krävs det ett helt hjärta och modet att vara förberedd på att någon möjligvis kommer att ha sönder ett hjärta. Modet att lämna en del av sig själv till någon.



                                   Det går inte alltid så bra, men det är som det brukar vara -  Godnatt!