Som det brukar vara...

Det är så längesen nu...

Kategori: Livet som fisk

... Ändå släpper jag inte taget. Jag vet inte vad jag håller på med. Har jag evigt liv eller? Jag verkar tro att genom att aldrig säga vad jag egentligen tycker för att det kan såra andra, gör det mig godare? Sanningen kommer ju alltid fram iallafall? Då borde jag isåfall vara en väldigt ond person. 

Jag känner mig som... En Rubiks kub typ. Svår att lösa men vet man hur man gör så är den så transparent. Det går att läsa mig som en öppen bok. Nån har redan gjort det. Jag är inte så jävla duktig på att hålla inne allt jag känner som jag tror. 

Jag känner för att fly. Jag känner för att fly ifrån det här och börja om från början. Men kommer jag kunna det då? I hjärtat alltså...? 

Jag saknar dig. 

Jag orkar inte mer.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här: