Som det brukar vara...

Jag har nog alldeles för mycket funderingar. För när jag ser ett nytt ansikte på bussen börjar jag direkt tänka vem hen kan vara. Jag undrar vad de har för lycka i sina liv och likaså vilken olycka de har  Jag skulle vilja fråga, men det kan man ju inte göra såklart. Som i morse när jag såg en tjej på bussen som torkade av lera från sina skosulor. Varför gjorde hon så? Det var mycket märkligt för mig. Men sen i samma tanke tänker jag att; varför tänkte jag så? Det är väl inte min ensak vad den okända tjejen på bussen gör med sina skosulor. 

Sen funderar jag på vad du gör. Jag undrar om det går bra på jobbet, om du trivs i ditt hem och om du har nått dina mål i livet ännu. Tänker du på mig? Varenda dag undrar jag. Det bränner i min bröstkorg. Jag skyller på halsbränna och stress. Men egentligen undrar jag bara. Varenda. Jävla. Dag. 

Nej, jag har inte försökt fråga. Det gör av någon anledning fortfarande så jävla ont. Är det för att jag snart fyller år kanske. Ytterligare en dag att ha ont. Igen. När tar dessa dagar slut? I höst någon gång. Jag vet till och med det exakta datumet. 

Men nu är det ytterligare en jobbvecka att luta sig på. Det är tur att man har något att göra om dagarna iallafall. Tack o hej!