Dimman tjocknar och partiklarna i luften känns allt märkligare att andas in. Mossan under fötterna känns fuktig men ändå minns vi den precis likadan. Grenarna som sliter sönder en maska i strumpbyxorna känns också likadana. Lungorna fylls med fuktig höstluft
och snart är det vinter. Det är tungt att andas för att någon sitter på bröstkorgen precis som vanligt. Där sitter du ja, och kuckilurar... för varje steg jag tar så följer du med. Jag är stark, jag kan bära dig vart jag än går. Jag är stark. Jag har
burit på dig hela mitt liv, men jag tror bestämt att du har gått ner några kilon va? Ett par hekto iallafall.
Det är tungt att andas, men det lättar lite nu.
Det är november månad och vi är inte vänner du och jag. I November månad brukar du göra dig lite extra påmind. Det var nån tjomme som ville "veta mer" om dig idag, om dig på bröstkorgen alltså. Jag berättade lite om dig, men det kändes
inge bra, då blev jag påmind om tiden innan du hade gått ner lite i vikt. Så jag slutade berätta. Jag vet att du förstår. Du är mig ju alltid trogen.
...
