Som det brukar vara...

Du börjar städa och fixa och greja men ju mer du plockar...  Desto mer skit hittar du. Gammalt skräp, en rutten bit från kanellängden ni hade på fikat för ett antal veckor sen, stora dammråttor överallt och skräpet får liksom inte plats i sopkorgarna ens. Man börjar att sortera i ena änden men när du kommit till slutet ser det fortfarande hemskt ut och den där lukten... Den liksom hänger kvar som ett stort hinder för dina luftrör att dra ner luft i lungorna. 

Lukten blir värre, luften blir tjockare och rätt som det är kan du knappt andas längre och du nästan slänger dig mot fönstret för att öppna det. När du väl tagit dig fram så är det satans fönstret igenspikat och det är omöjligt att öppna det. I det här läget... Väljer du att slå sönder fönstret för att få luft eller springer du, i hopp om att luften i dina lungor ska räcka ända fram till friheten? 

Jag springer. Fort som attan. Jag väljer att chansa på att lungorna ska orka hålla mig vid liv i några sekunder till. Jag tar chansen om att det blir bättre att springa än att ta den enkla vägen som hade varit och slå sönder fönstret. Förstår du vad jag menar? 

Väl ute i friheten så luktar det himmel.  Det luktar sommar och blommor och vinden hjälper dig att ta stora djupa andetag. Men minnet av lukten sitter kvar och trots att du är fri från den härskna lukten så känns det inte riktigt bra ändå. Kommer du kunna gå in igen? Kommer du våga möta den där hemska känslan en gång till? Att inte kunna få luft, att känna hur paniken sprider sig i hela kroppen och hur ett simpelt andetag känns så långt borta. 

Men det är inte förevigt. Det ÄR inte förevigt. Försök att förstå att den där känslan som hindrar dig från att andas in sommaren inte kommer vara förevigt. Bilden av det som gjorde dig att må så illa ÄR INTE FÖREVIGT. Så det så! 

Mvh Hjärnkontoret - som det brukar vara!