Som det brukar vara...

Jag ger inte upp. Jag krigar vidare. Slår mig igenom alla motgångar trots att det går långsammare för var dag. Ibland känns det hopplöst. Men vi får inte ge upp även om det känns väldigt lockande ibland. Vart är det där ljuset alla pratar om? "Se framåt" säger de. Jag försöker. Jag försöker så mycket att hjärnan får träningsvärk. 

Jag pratade med en person om att jag inte kan sova. "Vad mår du dåligt över?", undrade han. "Inget", sa jag. "Ta reda på det innan det går för långt. Ta itu med vad du tycker att du gjort fel" ... Hur gör man det? 

Det är inte det att jag inte kan erkänna att jag gjort dåliga val. Jag orkar inte. Jag vill inte. Det är fortfarande jobbigt att möta mig själv efter vad jag gjort. Och hur går jag vidare? 

Jag ska fortsätta försöka. Skriva musik, älta det förflutna tills det bara är grå massa av obetydligheter.