Som det brukar vara...

Idag är det måndag. Av någon lustig anledning känns det konstigt på måndagar. Känslan av obefintlighet är stark och det känns som en motvind i ansiktet. 

Men det är ju bara ibland. Ja, det är ju faktiskt bara ibland. Iallafall är det vad jag försöker intala mig själv. Det finns stunder då jag helt glömmer bort känslan av en piskande vind i ansiktet och känslan av att inte höra hemma någonstans. Då mår jag bra. Då är jag mig själv. När mina tankar är någon annanstans, då mår jag bra. 

Jag kan oftast styra själv. Om jag spelar gitarr, målar eller är med någon jag tycker om så är jag mig själv. En glad tjej med tusen kilo livsglädje. Den hon är egentligen. Den där tjejen. Ibland sjunger jag tellitubbies i huvudet för att slippa tänka. 

Vad handlar det här om egentligen? Det låter nästan som att det är något fel i huvudet på mig. Det kanske det är. Men jag vet att jag kan må bra och det är det jag lever på. Jag vet ju att det pirrade i magen i fredags. Jag glädjs åt det en stund. 

Jag måste bearbeta en sorg som jag inte riktigt kan hantera. En förlust jag inte riktigt kan glömma bort. Det kommer ta tid, var det någon som sa. Men såhär lång tid? 

Jag glädjs åt att vara omringad av fantastiska människor. Ni vet alla vilka ni är och utan er hade det varit oumbärligt. Tack för att ni finns för mig även om jag inte slutar älta det här. 

Måndagar - som det brukar vara.