Som det brukar vara...

Idag var en tung dag. Inte för att något egentligen varit extra jobbigt sådär specifikt, men allt kändes lite tyngre bara. Det var tungt att gå, stå och sitta och jag kände mig aldrig riktigt sådär glad som jag har kunnat göra. Kanske var det en av de dagarna som är sådana bara.

Jag har funderat mycket idag. Jag har funderat på vad jag egentligen håller på med, jag har tvivlat på mig själv. Eftersom jag har tvivlat på mig själv så har det antagligen varit anledningen till att det har varit jobbigt idag. Jag har funderat på specifika ord som jag inte vet om jag kommer kunna använda igen. Ni vet kanske några av dem. Jag tänker inte skriva dem här. Men det är bland annat det där ordet man har ropat säkert en miljon gånger innan maten var klar eller när man ville ha hjälp med något. Det känns inte bra att tänka så. Det gör ont. Ont så ont ända in i själen. Det gör ont att veta att de orden aldrig kommer ha samma mening igen.

Ord för mig är viktigt. Det är väldigt viktigt att kunna säga vad man känner, tycker och tänker. Det är viktigt att personer i ens omgivning får en liten glimt in i själen. Hur ska man annars kunna lära känna en människa på riktigt? Ändå fast jag tycker att ord är kanske det viktigaste i livet är det nog bara en person som vet ALLT om mig och som trots detta aldrig har dömt mig. Inte en endaste gång. Hon är den som låter mig lära av mina misstag, gråta över mina beslut och slå knytnävar i tegelväggar utan att hon tycker att jag är det minsta korkad.

Ord för mig låter mig vara den jag är, ord låter mig vara ledsen, glad och arg. Ord har även så väldigt olika betydelse. Ta bara det enormt stora ordet älska. Man kan älska någon man vill spendera resten av sitt liv med, man kan älska en vän, man kan älska sina föräldrar. Men man kan också älska mat, musik, spel, tyger, möbler... ja allt egentligen. Fast när har ordet älska störst betydelse?

 

Inte förens då tror jag att man inser hur stort ordet är. Då tror jag att man förstår den enorma innebörden av det där ordet som man sagt så sjukt många gånger utan att tänka efter.

Egentligen är det ganska konstigt att man kan förlora någon man älskar. Konstigt är det såklart inte om personen ifråga dör, men annars? Hur kan människor i ens liv som man älskat så högt bara försvinna utan kamp?

I frustrationens stund vill jag alltid försvara mig med; Men älskade jag verkligen? Men det är klart man har gjort. Man har känt den där brännande känslan i bröstkorgen efter man har sårat en person man älskar. Man har känt hjärtat skutta några extra gånger och man har känt lyckan sprida sig genom kroppen i någonslags symfoni när personen har bekräftat ens kärlek.

Att bekräfta någon man älskar...
Kan kanske vara snäppet efter vikten av kärlek och att älska. Utan bekräftelse i kärleken finns ingenting. Bekräftelselös kärlek bidrar till ångest som bidrar till olycka. Det spelar ju ingen roll om vilken slags kärlek det handlar om. Mamman som älskar sitt barn gör så att barnet älskar sin mor. Mamman älskar sitt barn för att barnet betyder så mycket för mamman att mamman ger barnet bekräftelse som gör så att barnet ger mamman bekräftelse för att få bekräftelse igen. Allt detta på grund av att de älskar varandra.

Lätta ord...
Det är lätt för vissa att säga "jag älskar dig". För mig krävs det ett helt hjärta och modet att vara förberedd på att någon möjligvis kommer att ha sönder ett hjärta. Modet att lämna en del av sig själv till någon.



                                   Det går inte alltid så bra, men det är som det brukar vara -  Godnatt!