Goddag. 

Idag är en såndär dag, ni vet, där inget går som det ska. Man saknar allt man inte längre har kvar och allt som inte finns. Man är ful och alla kollar snett på en, liksom, man är utanför sig själv. 

De senaste dagarna som gått har jag tänkt mycket på min farmor som gick bort för några år sedan. Om någon bara visste hur mycket hon betyder för mig fortfarande. Hon var ju den man kunde ringa till när man mådde dåligt, eller bara ville snacka skit. Man blev alltid glad av henne men nu är jag bara ledsen. Ingen som egentligen förstår varför, kanske inte ens jag själv. Jag tar illa upp för allt, well, redweek kanske närmar sig, men ändå. 

igår ville jag ringa till farmor och fråga hur hon gjorde sin silviakaka, men det gick ju inte. Det är så mycket jag skulle vilja prata med henne om. Tänk om man bara kunde få spola tillbaka tiden. 

Jag saknar henne way over my head. Vissa tycker att man ältar, men jag gör hellre det än glömmer. Hon är värd att ältas och hon kommer alltid vara i mitt hjärta. Jag kommer säkert träffa henne igen!

Nu vill jag bara ut... ut och skrika högt och sparka på saker.


Jag ska försöka att bita ihop idag också. 




Ciao.