Som det brukar vara...

Jag ska inleda med att säga att inlägget inte kommer handla om magsjuka. Fast kanske ändå. Men inte fysisk magsjuka. Såndär kräkig alltså. 

Det är ett både negativt och positivt inlägg detta. Men jag börjar väl med att ynka mig. Jag känner mig låst. Fastspänd i någon slags evig spiral av nedgångar och uppgångar. Livet? Ja kanske det. Men jag känner att jag låter mig själv styras av andra. Igen. Fan, att man alltid halkar dit efter ett tag. Jag låter andras negativitet påverka mig väldigt mycket just nu och det gör mig inget gott. 

Det eviga tjatet om misär och fördom gör mig illamående. Vem är det mest synd om egentligen? Ja, det är mitt livs quiz just nu. Ibland önskar jag att jag kunde säga STOPP, jag vill inte höra mer. Jag vill hjälpa, stötta och finnas där för alla och det vet alla. Och jag vill det, på riktigt. Och jag gör det, på riktigt. Men nu talar jag om annan misär och fördom. Det där tjatet som finns överallt annars. 

Jag måste sluta låta folk kontrollera mig. För jag mår inte bra av det. Jag känner fan ingenting längre. Har jag blivit vampyr? 

Positivt: jag köpte en elgitarr nyligen. Den gav mig mycket positiv energi och jag är så nöjd. Förutom att nån naturligtvis var tvungen att påpeka att det var "en billig variant". Ser det ut som att jag bryr mig? Nä, för jag äger! :)

Imorgon ska jag dricka frozen strawberry daquiri och grilla med en tjej jag tycker mycket om. Jag längtar så jag dör. En sommarkväll mitt i vintern. Precis vad jag tror alla behöver. 

Gnäll. - som det brukar vara!