Som det brukar vara...

Ja, det finns olika sorter av allt. Det finns olika sorters äpplen, olika sorters godis och så finns det olika sorters ångest också. Jag tror att man går igenom de allra flesta sorters av allt i livet. Men kanske främst alla olika sorters ångest. Ångest över att alltid ha ont i ett knä, ångest över en sjuk närastående och ångest över att det är mycket på jobbet. Det finns nog hundratals olika ångestkänslor.

Jag tror jag har gått igenom alla som existerar under sex gångna veckor. Ångesten över kalla och varma känslor, över ord, personer, handlingar och mat. Känslorna som uppstår när man kliver innanför dörren och tänker att allt kanske bara var en dröm och allt är som det var förut. Inget är som det var förut. Jag är en helt annan människa och jag har börjat inse att det tar tid att växa in i en ny person. Jag ställer mig frågorna dagligen; har jag gjort rätt? Tog jag rätt beslut?

Vissa dagar mår jag så sjukt bra och vissa dagar vill jag inte gå upp ur sängen. Vissa dagar gråter jag oavbrutet och vissa dagar skrattar jag så jag nästan kiknar. De allra flesta dagar är bra dagar och då får man ångest över det istället. Och varför är det så?

Det skulle kunna ha med att göra att jag som person är irriterande omtänksam. Jag vill inte såra någon, men i det här läget blev jag tvungen. Jag blev tvungen att ta ett större kliv än jag var redo för, bara för att få vara mig själv. Jag har mått sjukt dåligt över att känna att jag har velat vara mig själv, och hur sjukt är det? Jag och en god vän brukar prata om (och försöka övertyga varandra) hur viktigt det är och framförallt börjar bli att ta vara på sig själv och sitt eget liv. Hur viktigt det faktiskt är att få känna att man är sig själv och att det är okej att bry sig om sig själv. Hela mitt liv har jag kallat sådana människor för egoister. En egoist har varit en sådan som bara tänkt på sig själv, utan att reflektera över att det kan såra andra.

Visserligen reflekterar jag över mina val som egoist. Jag låter det även stundvis knäcka mig totalt. Men innerst inne så borde jag veta att Jag är viktigare för mig själv än någon annan. Hur ska jag kunna leva mitt liv om jag inte tycker om mitt liv?

Istället då har jag alltså valt att försummas och tryckas ner av andras åsikter om hur jag ska leva. Vem bestämmer hur jag ska leva? Hur kan man ens som egen person låta någon annan människa färga sitt eget liv på ett negativt sätt? När jag tänker efter är det inte riktigt klokt.

Så den här ångesten som man gått och burit på hela sitt liv, har alltså berott på att jag låtit andra färga mig? Ångesten har funnits där för att man har velat vara felfri, omtyckt och för att man har velat falla innanför ramen för vad som är en idealperson.

Jag är ingen idealperson. Eller så är det exakt det jag är. Mitt normperspektiv på en människa är en människa som vågar stå för sina åsikter, vill leva sitt eget liv men även ha en sund inställning till det mesta. Man vill inte såra människor i onödan, men jaget är ändå det som måste spela en stor roll. För om JAG inte finns, vad är då meningen med livet?

 

                                                               - Som det brukar vara. Godnatt!

Hej!

Jag vet inte varför jag fick sån lust att sätta mig och skriva ett inlägg i min blogg. Kanske beror det på att jag numera får skrivkramp av att skriva med blyertspenna, eller så beror det på att mina tysta ord inte hjälper längre. Så jag tror att jag ska börja skriva här. Det kommer garanterat inte vara någon som läser vad jag skriver, men det betyder inte alltid så mycket. Det är ruskigt kul att ha den här bloggen och ha möjligheten att kunna kolla tillbaka på den efter så många år. Jag brukar göra det emellanåt.

Vad menar jag med tysta ord då? Tjejen som alltid måste vara såå kryptisk. Mina tysta ord hamnar i en svart anteckningsbok som jag har i mitt nattduksbord. Mitt egna, som jag fått av min bror. Jag har fått två förövrigt. Nattduksborden står jämte min säng i mitt sovrum. Ja, allt är bara mitt nuförtiden. Lägenheten, köksbordet, pallen, sängen... ja ni förstår. Ja, du som läser förstår vad jag menar.

Idag skrev jag i min svarta anteckningsbok. Jag skrev om vad jag gjorde för 1, 2, 3, 4 och 5 år sedan. Just idag alltså. Det gjorde ont att se tillbaka på samtidigt som det känns bra att blicka framåt.

Idag är jag 25 år gammal. Eller är jag 25 år ung? Eller är jag bara helt enkelt 25 år? Behöver jag sätta prägel på vem jag är? Det enda jag vill vara är mig själv. Därför är jag ensam idag. Därför blev jag ståendes utan någonting överhuvudtaget. Därför blev jag lämnad.

Självklart är det mitt fel, det är mitt fel fast mitt rätt. Förstår du?

 

En tanke som slog mig idag när jag såg vad du gjorde (jag hade ju såklart glömt bort det) var att jag är faktiskt alltid glad för andras framgång. Jag kan ibland såklart bli avundsjuk på andras framgång, men någonstans har de allra flesta gjort sig förtjänt av sin egen framgång. Jag har det. Jag känner mig ganska nöjd med min framgång just nu.

Även om mycket som händer i mitt liv suger väldigt hårt just nu så kan jag ändå någonstans känna att jag är nöjd. Jag är nöjd med det lilla jag har. För i det lilla finns allt det stora. Förstår du?

 

Jag lämnar underlag för spekulationer. Jag ville bara öppna bloggen ikväll och kommer nog fortsätta skriva i den. Jag tänker inte out:a den tror jag men vem vet, kanske har jag någon trogen läsare kvar. Eller kanske någon som regelbundet är inne och kikar efter sissådär 2 år, haha.

 

 

Men det är som det brukar vara - Godnatt!