Olika sorters...?
Kategori: Livet som fisk
Ja, det finns olika sorter av allt. Det finns olika sorters äpplen, olika sorters godis och så finns det olika sorters ångest också. Jag tror att man går igenom de allra flesta sorters av allt i livet. Men kanske främst alla olika sorters ångest. Ångest över att alltid ha ont i ett knä, ångest över en sjuk närastående och ångest över att det är mycket på jobbet. Det finns nog hundratals olika ångestkänslor.
Jag tror jag har gått igenom alla som existerar under sex gångna veckor. Ångesten över kalla och varma känslor, över ord, personer, handlingar och mat. Känslorna som uppstår när man kliver innanför dörren och tänker att allt kanske bara var en dröm och allt är som det var förut. Inget är som det var förut. Jag är en helt annan människa och jag har börjat inse att det tar tid att växa in i en ny person. Jag ställer mig frågorna dagligen; har jag gjort rätt? Tog jag rätt beslut?
Vissa dagar mår jag så sjukt bra och vissa dagar vill jag inte gå upp ur sängen. Vissa dagar gråter jag oavbrutet och vissa dagar skrattar jag så jag nästan kiknar. De allra flesta dagar är bra dagar och då får man ångest över det istället. Och varför är det så?
Det skulle kunna ha med att göra att jag som person är irriterande omtänksam. Jag vill inte såra någon, men i det här läget blev jag tvungen. Jag blev tvungen att ta ett större kliv än jag var redo för, bara för att få vara mig själv. Jag har mått sjukt dåligt över att känna att jag har velat vara mig själv, och hur sjukt är det? Jag och en god vän brukar prata om (och försöka övertyga varandra) hur viktigt det är och framförallt börjar bli att ta vara på sig själv och sitt eget liv. Hur viktigt det faktiskt är att få känna att man är sig själv och att det är okej att bry sig om sig själv. Hela mitt liv har jag kallat sådana människor för egoister. En egoist har varit en sådan som bara tänkt på sig själv, utan att reflektera över att det kan såra andra.
Visserligen reflekterar jag över mina val som egoist. Jag låter det även stundvis knäcka mig totalt. Men innerst inne så borde jag veta att Jag är viktigare för mig själv än någon annan. Hur ska jag kunna leva mitt liv om jag inte tycker om mitt liv?
Istället då har jag alltså valt att försummas och tryckas ner av andras åsikter om hur jag ska leva. Vem bestämmer hur jag ska leva? Hur kan man ens som egen person låta någon annan människa färga sitt eget liv på ett negativt sätt? När jag tänker efter är det inte riktigt klokt.
Så den här ångesten som man gått och burit på hela sitt liv, har alltså berott på att jag låtit andra färga mig? Ångesten har funnits där för att man har velat vara felfri, omtyckt och för att man har velat falla innanför ramen för vad som är en idealperson.
Jag är ingen idealperson. Eller så är det exakt det jag är. Mitt normperspektiv på en människa är en människa som vågar stå för sina åsikter, vill leva sitt eget liv men även ha en sund inställning till det mesta. Man vill inte såra människor i onödan, men jaget är ändå det som måste spela en stor roll. För om JAG inte finns, vad är då meningen med livet?
Jag tror jag har gått igenom alla som existerar under sex gångna veckor. Ångesten över kalla och varma känslor, över ord, personer, handlingar och mat. Känslorna som uppstår när man kliver innanför dörren och tänker att allt kanske bara var en dröm och allt är som det var förut. Inget är som det var förut. Jag är en helt annan människa och jag har börjat inse att det tar tid att växa in i en ny person. Jag ställer mig frågorna dagligen; har jag gjort rätt? Tog jag rätt beslut?
Vissa dagar mår jag så sjukt bra och vissa dagar vill jag inte gå upp ur sängen. Vissa dagar gråter jag oavbrutet och vissa dagar skrattar jag så jag nästan kiknar. De allra flesta dagar är bra dagar och då får man ångest över det istället. Och varför är det så?
Det skulle kunna ha med att göra att jag som person är irriterande omtänksam. Jag vill inte såra någon, men i det här läget blev jag tvungen. Jag blev tvungen att ta ett större kliv än jag var redo för, bara för att få vara mig själv. Jag har mått sjukt dåligt över att känna att jag har velat vara mig själv, och hur sjukt är det? Jag och en god vän brukar prata om (och försöka övertyga varandra) hur viktigt det är och framförallt börjar bli att ta vara på sig själv och sitt eget liv. Hur viktigt det faktiskt är att få känna att man är sig själv och att det är okej att bry sig om sig själv. Hela mitt liv har jag kallat sådana människor för egoister. En egoist har varit en sådan som bara tänkt på sig själv, utan att reflektera över att det kan såra andra.
Visserligen reflekterar jag över mina val som egoist. Jag låter det även stundvis knäcka mig totalt. Men innerst inne så borde jag veta att Jag är viktigare för mig själv än någon annan. Hur ska jag kunna leva mitt liv om jag inte tycker om mitt liv?
Istället då har jag alltså valt att försummas och tryckas ner av andras åsikter om hur jag ska leva. Vem bestämmer hur jag ska leva? Hur kan man ens som egen person låta någon annan människa färga sitt eget liv på ett negativt sätt? När jag tänker efter är det inte riktigt klokt.
Så den här ångesten som man gått och burit på hela sitt liv, har alltså berott på att jag låtit andra färga mig? Ångesten har funnits där för att man har velat vara felfri, omtyckt och för att man har velat falla innanför ramen för vad som är en idealperson.
Jag är ingen idealperson. Eller så är det exakt det jag är. Mitt normperspektiv på en människa är en människa som vågar stå för sina åsikter, vill leva sitt eget liv men även ha en sund inställning till det mesta. Man vill inte såra människor i onödan, men jaget är ändå det som måste spela en stor roll. För om JAG inte finns, vad är då meningen med livet?
- Som det brukar vara. Godnatt!
