Som det brukar vara...

Det är såna här dagar som gör att man vet att man lever. Det är dagar som denna som låter hjärtat ta över hjärnan. Det är såna här dagar jag verkligen inte orkar med. Det är fortfarande nog jävla jobbigt ändå. 

Vi tog oss igenom mycket. Det gjorde vi. Men någonstans blev det fel. Var vet jag fortfarande inte. Kanske är det den ovissheten jag inte riktigt kan hantera emellanåt. Men då låter jag hjärtat ta över en stund och låter tårarna komma. Nån sa att det var okej, så jag litar på henne. Det känns genast bättre efter det, så jag låter det bara hända. Men bara ibland. Det är otroligt viktigt att visa sig stark och självständig även om jag nästan alltid känner mig i behov av hjärtevärme. 

Hjärtevärme är dock sällsynt nu. Jag känner mest ett kallt täcke över hjärtat och jag låter det vara så. Jag är inte redo för vad som gömmer sig under täcket ännu. Kanske blir jag aldrig det. Men faktum är att det hjälper otroligt mycket att skriva det här. 

Det kan bero på att jag alltid gjort det. Jag har alltid, så fort det är lite jobbigt, skrivit av mig som man kan kalla det. Då försvinner liksom känslorna ner i texten istället för att stanna kvar i mitt russin till hjärna. Det finns inte plats i varken hjärta eller själ för något miserabelt. Det miserabla får faktiskt sitta på bänken och vänta på sin tur. 

Jag är redo för att vara mig själv. Och den tjejen är inte ledsen, arg eller deprimerad. Den tjejen är stark, självständig och kärleksfull. Den tjejen vet vad hon vill med livet och är redo att leva det! 

En jobbig dag, och inte alltid som det brukar vara! - gomidda!