ja visst, nu sitter man här igen. Nerbäddad i sängen med en tom plats bredvid. Det här är alltså anledningen till varför man inte ska ha för stor säng, även som sambos. Det är för mycket plats för fan. Katterna har också dissat mig, dom saknar nog Juha. Och det gör jag med.
Idag när jag var på jobbet så fick jag skäll av en kvinna i medelåldern, IGEN!. Ja, det hör till vardagen i det här jobbet, jag har fattat det, MEN VARFÖR?? Ser jag otrevlig ut? ÄR jag otrevlig? HAR jag förstört livet för alla? Njaa, inte direkt.. Hursomhelst så var jag helt sjukt nära på att börja gråta men jag klarade mig. Sist började jag ju tjuta och det var ju lite pinsamt. Och hon brydde sig inte iallafall.
OM jag blir sån när jag blir äldre så måste nån säga till. Jag fattar inte hur man orkar leva med sig själv när man är sådär. Jag tycker att jag är jobbig när jag har PMS och är lättretlig, då skäms jag över hur jag beter mig, men så mycket otrevliga människor som jag mött under 8 veckor trodde jag inte fanns på samma ställe.
Nåja. Tomt här hemma och ingen att småprata med såhär på kvällskvisten. Det är ju nu man märker hur mycket en människa betyder för en. När man inte kan säga godnatt, jag älskar dig eller bara sniffa på den.
Juha, jag saknar dig - kom hem nu.
Imorgon är en ny dag, onsdag och jag ska jobba eftermiddag. Ryktet säger dock att vi gör våra sista pass på söndag! Inte ens det kan jag berätta för min älskling.
Nu ska jag försöka sova, gnatt !
Jag har funderat på det i några veckor faktiskt och jag har nu kommit på varför jag inte gör det. Mhm. Thats right. Det måste hända något som aldrig händer annars, jag måste känna en känsla som jag inte känner så ofta eller jag måste må på ett speciellt sätt. Bra eller dåligt. Eller snarare asbra eller asdåligt eller bara ha en såndär skum känsla av att man måste få ur sig saker som man inte vill prata om men ändå dela med sig av. Ni vet vad jag menar. Jag menar, jag har typ instagram till att bara dela med mig av dagliga skitsaker.
Då undrar ni, jaha och varför bloggar hon nu då? Jag har en såndär känsla nu. Varför? Jo min bättre hälft är bortrest och jag ska sova ensam i vårat hem för första gången någonsin. Jo, jag har bott här i snart två år och jag har ALDRIG sovit här ensam. Varför? 'Cause I FUCKING hate it. Att sova ensam alltså. Och speciellt här... creepyhouse.
Jag älskar min sambo/fästman så himla mycket så det gör ont när han är borta. Ni vet, det svider i magen och känslan av att vara nästan lite febrig kryper sig på. (Tyck synd om mig-känslan)
Och eftersom jag funnit mitt livs kärlek så vill jag inte vara borta från honom. Och han kommer hem på TORSDAG? va i helvete liksom. Nej pallra dig hem nu karljävel så jag får sniffa på dig.
Nåja, nu vet ni det. Jag kommer säkert skriva varje dag nu när han är borta för att beklaga mig över hur mycket jag saknar honom.
puss älskling.
