Jag måste gå vidare med allt och det vet jag. Jag gick in i en period som jag aldrig varit i förut. Kärleken är blind, eller hur är det man säger? Well, den tiden är förbi... Den blinda tiden är förbi :)

Jag har skrivit mycket om att HAN betydde så himla mkt för mig o jag ville ha honom o jag var sååå kär. Men han ville inte ha mig. Iaf inte på samma sätt ! jag har förstått det för lääängesen och visst så tog det väl tid för mig att acceptera det. Men efter ett par månader så hade vi nog inte hörts på telefon nångång på kanske 2 månader. Då kände jag mig botad. Men ack.. Sen hände det att man ringde Och allt blev YIKES! Men det är lugnt nu! Nu kan jag prata med honom utan att hata mig själv. För Jag känner absolut Zero för killen. Visst så bryr jag mig om honom som vän, jättemkt. Men allt han gjorde.. det är oförlåtligt har jag kommit på. Ciao! Ses i sommar! :) Och förresten.. Om du läser det här ^^, så presenten du skulle få Var trots allt en tröja (: Men den var jättefin! Men nu har jag slängt den =p


Iaf..
Kärleken är underbar, eller hur? Hur det sticker i hjärtat när personen i fråga ska bort utan att säga vart personen ska då den egentligen kanske bara ska till sin farmor. Och hur man känner allti blod i hela kroppen vara virvlarunt och man blir yr för att människan är så vacker.
Men jag tror aldrig jag har upplevt äkta kärlek någongång. Men jag har faktiskt hela livet på mig! För att grunna på det nu, när man är 17, det är onödigt. En dag ser man den där speciella personen som bara får en att må bra. Den personen som får en att ligga sömnlös på nätterna och bara tänka på den. Den personen som får en att le bara av att finnas. (:

Nu ska jag sluta skriva innan jag dör här !






Jag tänker på dig, Du vet vem du är ! <3