Som det brukar vara...

Idag är det 32 dagar kvar och det bränner i mina armhålor. Men tack för botemedel. TACK!
Alltså, det är en sådan sak som man Verkligen Inte tror ska drabba en själv. Det drabbar bara andra människor för att jag är mycket bättre än dem. Riiight, där rök självkänslan i 8 veckor.. "vad kan det vara?".
Sedan helt plötsligt en vanlig måndag -->>>KABOOOOM<<<-- (postkodsmiljonären-theme)
Där satt den... Dem.. spikat som aldrig förr.. botemedel fanns.. Är vi botade nu? Vem vill gissa ? :)

Natten till idag har inte jag sovit en enda minut vilket faktiskt var ganska okej.. Matten gick bra och multimedian gick ännu bättre :D Har äntligen börjat med bilderna till flashfilmen nu, det känns som om att man har kommit igång lite. Alltid något, eller hur? Tveklöst. Men trist... Trilskit alltså.

Funderar på om man valt fel. Tankarna går som djupast när det frätande bootemedlet tränger in i hudcellerna och dödar er, era jävla as. Med dessa stilfulla skyddshandskar skrattar jag åt mig själv.
Utbildning? Media? Är det något att hänga i Julgranen? Nej. Inte ens pappa gillar det. Då kan det tyckas att jag gått steget får långt i min rebelliska vardag. (skämt osido, ang rebelliska ting... kanske?)
Det enda vi kan hoppas på nu, jag och djuren det är att vi får en vidare utbildning I gbg som Het journalist.


tack.