Hela den här prociduren med dig, min vän, känns inget vidare alls. Du kommer aldrig läsa det här. Men på någotvis vill jag att folk ska veta, se.. Jag vet inte. Jag måste bara få det ur mig. Vill inte sitta och lägga ner hela historien och sorgen på någon annans liv. Istället skriver jag en helt meningslös blogg.

Mamma ringde och berättade att dom varit och städat ur lägenheten. Pappa ringde och sa att han tagit mer saker som han visste jag ville ha från dina ägodelar.
Det enda jag egentligen vill ha är dig i livet, men inte som du mår nu. Att se dig ligga där lida är det värsta jag varit med om i hela mitt liv.
Jag tror inte någon förstår, på riktigt, hur det känns. Du har varit som både mamma och pappa. Du har varit min bästa vän och trygghet. Och nu ska du till att lämna mig? Det känns fel. Som jag sa så är det här helt meningslöst men kanske ett sätt för mig att bearbeta den djupa sorg som finns inuti mig. Kanske syns den inte på mig. Hoppas inte det.

Det finns ingen så fin människa som du. I hela mitt liv har du varit den personen man gått till när allt varit som sämst, när man varit ensam eller när man helt enkelt bara ville prata. Du lyssnade alltid.
Nu tynar du bort. För varje dag som går tappar du mer medvetande och dina ögon blir allt gråare.

Det finns inga ord som beskriver hur mycket du betyder för mig, eller hur mycket jag älskar dig.
Som jag sa till dig sist. Jag finns alltid här för dig. Du fick en tår i ögat och viskade " Jag älskar dig Jennie".



Varför ?