Jag är trött på ordet hopp just nu. Kanske alltid egentligen men att den tragiska sidan av mig förtränger alltid det. Man hoppas ju alltid, vem gör inte det? Långt in i alla finns ju alltid hoppet någonstans eller hur?

Det sker. Man blir glad och allt i hela världen är bra och hela tillvaron känns bara hur bra som helst och alla är underbara och man vill bara skrika högt som fan att man älskar allt i hela världen. Du har kännt det någongång jag vet. Det har alla. Vare sig det gäller kärlek eller något annat i livet. Det kan gälla att ditt favoritband kommer till den festivalen du ska åka på eller att din tröja som du kollat in i flera månader är på rea och den tillochmed finns i DIN storlek. Helt sjukt vad lite man kan glädja sig åt.

Men sen kommer vändningen... Man har nu, om vi säger att det möjligtvis skulle gälla kärlek, gått o hoppats på att - "shit, detta kommer verkligen hända, det kommer bli som vi båda vill. han är den underbaraste i hela världen" då han plötsligt säger "jag trodde vi spelade på samma vilkor, att det absolut inte var något seriöst, sry om jag nu kanske har antytt det".
Han har kommit med blommor, han har visat upp dig för sina kompisar och för alla andra han känner. Han vill gå hand i hand med dig på stan för att han vill visa att han verkligen bryr sig om dig. Men okej förlåt, förlåt för att jag trodde något. Verkligen...

Okej, den här historien är gammal. Men också så utnött. Så väldigt ältad.

Det är lustigt hur lite ord betyder, hur lite handlingar betyder och hur lite en så stark påverkan på någons känslor betyder..


hihi