För längesedan fanns glas tunt som is och ljud tunt som luft
För många timmar sen fanns glädjen tunn som den sköraste hud
För många minuter sen fanns det som inte finns längre

i novembermörkret tittar jag ut genom persiennerna
det jag ser är svarta nyanser av allt
det jag ser är en stad belagd av förundran

En tidig morgon kliver jag upp ur min säng
jag luktar illa ur munnen och jag har klet i ögonen
jag hör något jag tycker att jag känner igen
ett gromande ljud och ett ivrigt bankande
djupt inom mig
är det hunger?

Kring lunch har känslan fortfarande inte gått över
jag böjer mig ner för att sakta känna hur yrseln tar över min hjärna
min hjärna som engång varit full av kreativitet och annat
jag öppnar badrumsdörren och ser en gestalt i något vi kallar spegel

Jag ser att det är jag
jag ser att det är vad jag inte borde vara
jag är rödsprängd i ögonen och det svarta under dem börjar ta över
jag lutar mig över handfatet så jag kommer närmre spegeln och ler
i alla fall så ser jag mig själv försöka

dagen försvinner utan att någonting har hänt
jag tänker inte längre, jag bara pratar
jag pratar om något som kanske inte betyder något
men det är ett tecken på liv och jag lever

natten kommer
jag ligger ner i min säng igen
precis som på den tidiga morgonen
jag känner en bedövande känsla i hela min kropp
men huvudet varvar inte ner
i alla fall inte på det vis som gör att vi somnar
jag somnar inte

sömnlös ligger jag och ser saker i mörkret
jag blundar,
men jag somnar inte.
jag öppnar ögonen igen och ser samma saker jag såg innan
konturer av bortkastade pengar
jag blundar,
men jag somnar inte.

jag somnar tillslut
klockan är då morgon och inom en timme kommer min mor och väcker mig
jag är då så död i hela kroppen att jag knappt kan stödja mig på armbågarna

jag somnar igen
men bara en kort tid innan jag i något skumt skede vaknar upp o förblir vaken
tills jag somnar igen
även nu en kort tid.
jag vaknar, ligger och ser sakerna igen.
Den här gången ser jag dom tydligare.



Hjälper du mig?