Vem är man, egentligen?

Jag har ägnat stor del av kvällen till att fundera på;
- Vem fan är man?

Helt seriöst, den frågan är ganska knepig om man tänker efter. Jag försökte få Kenny att hjälpa mig men han vägrar svara på frågor.

Vem man är måste ju egentligen handla om vad man gör, vad man gjort, vad man blivit utsatt för och vad man upplevt?
Varesig om det är traumatiska händelser eller helt enkelt bara bra saker.
Finns det då någon som verkligen ALLTID haft det bra? Jag tvivlar på det.

Man kan grubbla på sin uppväxt och tycka att man haft det så jävla dåligt men man vill inte prata om det för "det finns ju andra som haft det värre" - svar: ja, oftast.
Men samtidigt så är ju självömkan en del i att bry sig om sig själv, eller?
Vissa dagar stänger man in sig helt i sig själv utan att släppa någon på livet, ibland, för vissa, kan säkert dagarna bli veckor och veckorna bli månader och så vidare.

Jag är snart 20 år gammal och jag tror inte att jag kan svara på VEM jag egentligen är, inte ännu.
Vissa saker kan jag väl säga att jag vet att jag är, men vem vet, jag kan ju ändras radikalt på en dag.

När jag går hem på kvällarna så brukar jag fundera på 100tals saker.
Detta hände mig igår:

Jag var på väg hem, jag har ingen aning om vad klockan egentligen var, men hemåt skulle jag.
Det är inte långt, antingen typ 200-300 meter eller 500 meter.
Hur som helst så går jag och funderar på hur jag blir påkörd av en bil. Jag ser allting i slowmotion.
Jag är vid fullt medvetande trots att jag hamnat i koma och är på väg till ett sjukhus i ilfart. Jag hör mig själv säga i mitt omedvetna tillstånd "det var väl förjävligt".
Eftersom jag ligger i koma men kan tänka på allt så tänker jag på att jag varit glad de senaste dagarna, för att jag snart skulle fylla 20 år och massa roliga människor skulle komma på fika, vi skulle på kryssning och allt såg så himla roligt ut ett par veckor fram i framtiden, men istället blir jag påkörd av en jävla bil som inte kunde kontrollera sina bromsar ordentligt.

När jag vaknar upp ur mitt enormt djupa funderande så är jag inte utanför min port utan jag är någon annanstanns.
Det här är lite skrämmande då jag helt omedvetet bara vandrat förbi mitt hus.
Det här är sanning alltså, det var sjukt läskigt.
Jag kollade upp och såg att jag befann mig minst 2km hemifrån.
Jag skrattade lite lätt åt mig själv, drog i mp3-spelaren och började vandra hemåt igen.

Här fick jag ett litet svar på vem jag är; en vilsen, ganska obetydlig liten prick som inte vet speciellt mycket, fruktansvärt tankspridd och ganska dum i huvudet! :D


Nejni, nu ska jag ta och sova tror jag. Eftersom Kenny som sagt vägrar svara på mina frågor :)


Puss!