Ptja, var så jävla tacksamma för att jag ändrade utseende på min blogg till lite mindre.. vad ska vi säga? Svart.

Hejsan.

Jag fick fetnej på arbetsintervjun.
Men jag vill tacka för hans extrema ansträngande.
Tack, vad du nu än hette.
Gå hem och ligg förfan.

Min fråga till er där ute idag är:
- När ska arbetsgivare förstå att vi unga, lite mer oerfarna, faktiskt också behöver kunna försörja oss?
Vi kan lära, oftast mycket snabbare än 50+arna.
Min mammas vän kan inte ens fråga om hon får suga kuk på engelska tillexempel, men det kan jag. Och du med.
Förmodligen..
(Vad det nu hade med jobb att göra, kan jag då inte förstå...)

Men det jag menar är ju att på arbeten, där utbildning till och med ges, varför inte bara ge oss en chans.
- Grattis putte, till telefonförsäljarjobbet. Tack säger han.
Han hade sökt ett "face-to-face"-säljarjobb men slutade som telefonförsäljare.
Det var väl en ärlig jobbannons av arbetsgivaren?
Jag hade nog målat den mannens alternativt kvinnans ansikte med grön färg och sagt:
- "hah, den var du inte beredd på va, din fan, nej, precis lika förberedd var jag på att få sitta i telefon 8h per dag"

Inget elakt nu mot telefonförsäljare, har varit en, kommer aldrig mer att vara, dom är hatade, vi hatar allt.

Sverige, sverige.. Landet av hat och omständigheter.

"kalle, kan du ge mig ett glas vatten är du snäll?"
- Nejfan, jag orkar inte resa på mig.

"stig, snälla, köper du mjölk på vägen hem?"
- men förhelvete, då får jag ju köra 1km extra.

"Anna, byter du kanal?"
- Gör det själv, fjärrkontrollen ligger närmare dig.


Våra liv är så jobbiga, att vi glömmer bort hur jävla bra vi har det egentligen.

Här sitter jag, pank, arbetslös och pigg.
Men inte dör jag för det, och inte vill jag dö heller.

Godnatt.