Ni som känner mig vet varför jag betett mig skumt den senaste veckan och kanske lite mer därtill.
Jag ber om ursäkt, men ni som känner mig vet också att jag inte menar något illa.
Jag försöker få er att förstå varför, och jag tror ni förstår.

Jag vill tacka er alla som finns där när ni vet att jag behöver det.
Även om jag inte förmår mig att berätta allt som rör sig i mitt huvud just nu, så tror jag att iallafall några av er förstår mig.
Jag tror ni förstår när jag säger att jag bara vill försvinna för en mindre evighet och komma tillbaka när allt är bra igen.

Det enda jag vänta på nu egentligen är att mina skattepengar ska komma så jag kan åka härifrån tills peace and love börjar då jag ska ha så jävla roligt med alla mina vänner. Det om något kommer att göra gott!

Jag är så sjukt trött på allt som har med den vanliga vardagen att göra. Jag är så less på att människor inte kan acceptera mina behov av att vara ensam ibland, lämnad åt mängden liksom. Just nu vill jag bara flyta in och glömmas bort ett tag.
Men istället är det ett ständigt hackade och gnällande på vad jag gör som är fel.
Varför kan inte människor istället för att se svagheter i folk börja inse att i varje människa finns något gott?
Det gör mig så arg.
Alla dess jävla fördomar om hurvida "hon klär sig fult" eller "fyfan vilken ful näsa". Skitsamma? Nej men tydligen inte.

Lika så gäller det fördomar om andras handlingar. "hon är lat" eller "den där jäveln driver ju bara runt, skjut honom i huvudet"
Är det någon som någongång tänker på vad som rör sig i den personens huvud? Varför "driver han bara runt"?
Eller hon som är lat? Kan hon ha offrat allt i hela sitt liv åt andra och har bestämt sig för att några timmar om dagen, om ens det, unna sig själv en stund? Hon må sitta i soffan och bara glo, eller sitta och sucka över att livet suger några timmar i veckan efter 180års uppassning av det här sjuka samhället. Låt henne göra det.
Och låt den tankspridda kringdrivande killen bara göra som han själv vill. Han tar tag i livet om han vill och orkar. I alla finns en kämpe, men när alla konstant tjatar på att man måste göra något åt sitt liv istället för att bara dagdriva blir det lätt att man åsidosätter tanken på att kämpa för det man vill. Istället lägger man ner energi på att inte få ett mentalt psykbryt.

Lägg ner och tjata sönder dagen och sätt dig ner en kvart och fundera över om du själv är så jävla perfekt istället.
Klaga inte på allt andra gör, tänk först efter om du är så överväldigande bra på allt själv.

Nu har jag sagt mitt för idag.