Jag ska berätta en liten historia. Den är kanske inte sann, men jävligt underlig.

"Det var engång en flicka som träffade en pojke. Flickan tyckte jättebra om pojken. Flickan tyckte att pojken var snäll, rar och omtänksam. Flickan tänkte nöja sig med det. Annars har flickan alltid varit besvärad om pojken varit lite småful. Denna gång tyckte flickan att pojken hade något speciellt som hon tyckte om hos honom som gjorde att utseendet inte spelade så stor roll.

Flickan träffade pojken engång och han ville direkt ses igen men han var en mycket upptagen pojke. Så flickan skulle få vänta i 2 veckor innan pojken kunde träffas igen. Flickan sa okej, och lade sig den natten med ett leende på läpparna.
I de kommande dagarna var flickan på kalas med sin bror och supersoffan. På kalaset träffade hon denna pojken och dom slog sig till lag den natten.

Sedan åkte pojken bort, långt, långt bort. Sedan så träffades de igen en dag och hon hade samma underbara känsla när hon träffade pojken. Han var fin nu, pojken, tyckte flickan. Sedan gick det lång, lång tid igen och dom sågs en liten, liten stund igen. Flickan funderade. Flickan kände något konstigt. Något stod inte rätt till tyckte flickan.

Flickan skickade ett litet, litet brev till pojken där det stod att hon ville ses igen och det ville han också. Men inom en väldigt snar framtid så hade han ändrat sig. Flickan fick tillbaka ett litet, litet brev där det stod underliga saker och flickan fällde en liten, liten tår. Delvis för att hon hade druckit för mycket hallonsaft och delvis för att hon kände sig sådär konstig igen.

Efter ytterligare en snar framtid så fick hon höra att hon hade blivit "skit sur" även fast den flickan inte hade svarat på pojkens brev.

snipp snapp snut, så var sagan slut."


Jag har tyvärr ingen källförteckning på denna saga, men erkänn, ett stycke underlig är den?