Som det brukar vara...

Det har jag, nu. 

Jag saknar Sara, Sandra o den lille knodden Minéa så mkt att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Det liksom gör ont i hela kroppen hela tiden. 

Jag vet inte mer vad jag ska skriva men jag kände bara för att skriva det. Jag kan inte riktigt förklara hur jag känner, jag vill bara vara med dom. 

Minéa är 6 månader nu och hon har blivit så stor, utan att jag varit medveten om det. Tiden går, det borde jag om nån veta. Vad händer med tiden egentligen? Den försvinner, den bara går upp i rök o sen står vi där i mitten av allt och inte vet vad det är som händer.

Usch, det suger. Men tiden kommer fortsätta vandra iväg o jag kommer förmodligen stå still, som alltid.

Hursomhelst så saknar jag er in i benmärgen och tillbaka. Ni är mina guldkorn o mina solstrålar som engång var de enda som fanns i mitt liv. Ni gjorde mig stark och till den människa jag är idag. Kärlek, mina vänner, det är vad dom människorna gett mig, oavsett när, hur eller var.