Nejdå, P!

Jag ska nog aldrig mer göra någonting.

Jag vet helt ärligt inte vad mitt problem är. Du kanske har rätt, jag kanske behöver åka iväg och hitta mig själv. För som jag känner nu så vet jag absolut inte vem jag är och vad jag vill eller hur jag vill göra det.
Jag vet så mycket som att jag måste ha någonstanns att ta vägen när jag känner såhär. Jag vill gråta, men jag kan inte. jag vill skrika allt vad jag orkar, men det får jag väl ta i skogen.

Det kanske blir bättre när jag får flytta härifrån, men jag tvivlar på det...


Nu blev jag och tänka på ett tidigare blogginlägg ?som ni som inte läst det, kan läsa.?

--> Tvivel, oro, glädje och sorg.


Och, nu hör jag inte av mig mera.

Tack o hej!